Lergöksmakerskan

Somliga samlar på öletiketter, andra på roliga hattar eller porslinskatter. En gång i tiden kände jag en man som hade en imponerande samling av flygbolagens spypåsar (de kan ha otroligt olika design). Hans behov av originalitet var nära nog omättligt. Erfarenheter och minnen är väl annars de bästa samlarobjekten. Själv samlar jag på vietnamesiska ljud. Gatuförsäljarnas utrop, en djonk som lägger ut från land eller en vietnamesisk tupp med sitt galna galande utanför hotellet klockan halvsex på morgonen (definitivt helt olikt tupparna hemma). Min lilla digitala bandspelare, vikt 80 gram, har blivit en oskiljaktig vän i Vietnam. Jag har den alltid i fickan.

I ett vackert svartbetsat trähus i gamla stan i Hoi An, inte långt från den japanska bron, hör jag en svag, knappt förnimbar sång sippra ut på gatan. En melodi lika mjuk och återhållen som den vietnamesiska folksjälen. Lockande som sirenernas sfäriska sång. Det är Hoa som sjunger en traditionell visa, såna man sjöng, och kanske fortfarande sjunger, när riset skördas ute på åkrarna eller när silkestrådarna formas i kostliga mönster. Den gamla handelsstaden Hoi An är känd för sitt kvalitativa silke och skickliga vävare. Hit kom japanska, kinesiska och holländska fartyg redan på 1600-talet och och bytte till sig det glänsade tyget. Ris och silke gäller fortfarande, men i dag är det nog turisterna som ger det största klirret i kassan. Och vi köper förstås också silke och äter av riset. Samt måttbeställer kläder hos stans oräkneliga skräddare.

Men Hoa varken väver, skördar eller syr medan hon sjunger sin vackert böjliga sång. Hon formar grisar, sköldpaddor och lergökar för turistnäringen. Jag köper en gök och lägger lergökssången i min vietnamesiska ljudmapp. Silke, ris, turister och en och annan lergök. Det är nya tider i Hoi An.

Bergman är ute och cyklar.

Hoi An, den gamla handelsstaden i mellersta Vietnam, har allt! En förförisk stadskärna en gång formad av välbärgade japanska och kinesiska köpmän, vita sandstränder med Sydkinesiska sjöns dånande bränningar som effektfull ljudkuliss, svindyra skaldjurskrogar, prisvärda gatukök med puttrande grytor över öppna eldar. Och extremt många skräddare. Ja antalet är anmärknngsvärt även i Vietnam, småföretagandets förlovade land. Trots att stan på kort tid blivit ett av landets mest populära turistmål, har Hoi An lyckats bevara småskaligheten och en stor portion genuin charm.

Jag bor i ett homestay. Oftast funkar den här kategorin ungefär som Bed and Breakfast. I det här fallet har den formen av ett minihotell med fem smakfullt inredda rum. I rumshyran ingår balkong, tjusig takterass, delikat frukost samt två cyklar till en kostnad av 120 SEK per natt för två pers. Mer om boendet och stan följer senare eftersom jag planerar att trivas här i hela 16 dagar! i stället berättar jag vad som hände alldeles nyss, denna tropiska torsdag när jag är ute och cyklar.

Efter att ha passerat en av broarna som leder bort från gamla stan och marknaden letar jag efter ett lunchställe. Jag cyklar förbi ett stort inhägnat område och från min upphöjda sadelplats ser jag ett femtiotal människor kring festligt dukade bord dignande av maträtter. Lunchgästerna glammar och luften vibrerar av mättad partystämning. Äkta vietnamesiska smårätter i autentisk miljö. Här är mitt lunchställe! Jag parkerar cykeln och går in. När jag ålar mig fram mellan borden kommer en välklädd man (servitör? hovmästare?) mig tillmötes. Jag ber att få titta på menyn, en säkerhetsåtgärd för att kolla prisläget. "Ledsen Sir, det här är en privat tillställning" svarar mannen på perfekt engelska. "Det är ettårsdagen av min fars död som vi högtidlighåller i familjen. Släktingar, arbetskamrater och grannar är inbjudna." "Oh, I´m so sorry!" hasplar jag ur mig med skammens rodnad på kinderna och återvänder till gatan. Bergman är ute och cyklar. Ridå!

Men mannen kommer springandes efter mig. "Välkommen in! "säger han vänligt "Det skulle vara en stor glädje för mig och min familj om ni vill delta i måltiden". Inbjudan känns lite udda men vad fan... efter några sekunders tvekan följer jag efter in i restaurangen som inte är en abonnerad festlokal. Än mindre en restaurang. Snarare tvärtom.

Jag befinner mig i den dödes hus. Här hade han sin frisersalong, här bodde han med fru och tre barn. Min värd Phan Van Binh är äldsta sonen, 38 år och chef på kultur och informationskontoret i Hoi An. Efter att jag visat den avlidne min vördnad vid ett altare som dignar av rökelse och offergåvor i en avskild del av festlokalen, bjuds jag sitta ner vid hedersbordet tillsammans med den avlidnes närmaste släktingar. En avspänd, uppsluppen stämning råder. Inga tyngande tal, inga hymner, bara otvungen samvaro och massor med ljuvligt god mat! Phan Van Binh berättar att det här är en djupt förankrad vietnamesisk tradition. Den dödes ålder avgör hur lång tid efter begravningen som festen ska hållas.

Högtidlighållandet fortsätter sedan varje år, men det är bara vid det första tillfället som en större fest äger rum. Initialfesten är så viktig att den avlidnes släktingar, om nödvändigt, är beredda att skuldsätta sig för att få festen till stånd! Jag har tidigare fått veta att det efter ett dödsfall först sker en provisorisk begravning. Fem år senare grävs liket upp och familjemedlemmarna tvättar benknotorna. Därefter sker den riktiga begravningen. Finast är det att få sin gravsten på ett risfält! När jag färdas i Vietnam ser jag följdriktigt många glest placerade gravstenar på de vattenbemängda åkrarna.

Den otvungna lunchen hos Phan Van Binh, hans släkt och vänner ackompanjeras av rop och skratt. Man skålar och äter massvis. Efter middagen ska familjen besöka templet och den mer allvarstyngda delen av högtidlighållandet tar vid. För mig som svensk ter sig ordningen lite udda, först fest därefter tempelritualer. Själv känner jag mig lätt ölfryntlig. Men jag ska å andra sidan inte besöka templet.

Vietnamesisk gästfrihet och den stora vänlighet som möter mig överallt sitter i högsätet den här tropikvarma eftermiddagen i Hoi An. Innan jag lämnar sällskapet får jag veta att det också är min värds födelsedag i dag. Det förgångna, nuet och vardagen smälter samman. Döden blir en högst naturlig del av levande livet.

Tillbaka på min takterass ser jag kvällssolen försvinna bakom husfasaderna. En dov gong klämtar vid det närbelägna templet. Gatlampor och kulörta små lyktor tindrar över tegeltaken. Jag tänker på möten mellan människor och livets tillfälligheter. Och hur en ur svensk synvinkel högst olämplig, taktlös fråga kan leda till en oväntad, minnesvärd eftermiddag. Oh yes, det här är Vietnam och jag börjar förstå varför vi svenskar älskar det här landet.

 

Templet på Japanska Bron i Hoi An och hunden som vaktar bron.

Tystnaden som bristvara

Sista dagen i Hue, kejsarstaden i mellersta Vietnam. Jag lyckas klämma in tre tempel, Fine Art Museum och den stora marknaden vid Parfymfloden. De lummiga tempelgårdarna med porlande vatten skänker mig välgörande tystnad och vila. Pampiga pagoder med ruvande drakar på taket vakar över mig. Unga munkar med rakade huvuden tassar i kulisserna. En av dem dristar sig till kontakt med den obligatoriska hälsningsfrasen Where do you come from? men kräver inget egentligt svar. Ett vänligt varmt leende - sedan borta. Droppande vatten, fallande löv, fågelsång. Tystnaden som bristvara - hemma såväl som i Vietnam. Räds vi den? Flyr vi den?

I morgon tar jag en s k sleeping bus till Hoi An, den kinainfluerade urgamla handels och hamnstaden i turistindustrins epicentrum. Det sägs också att i Hoi An går det 13 skräddare på dussinet.

Möten

På bron över Parfymfloden i Hue möter jag poeten Le Cong. Han kommer cyklande och bromsar in när han ser mig. I cykelkorgen ligger boken Co Be Ho Do som han skrivit och låtit översätta till franska, samt några lösa blad med valda dikter på engelska. Le Cong berättar om sin beundran av Selma Lagerlöf och om livet som konstnär i Vietnam. Kritiska åsikter är inte populära och regimen utövar en sofistikerad censur. Förr i tiden fanns små lådor i varje bostadskvarter där man anonymt kunde ange sin granne. Så illa är det inte i dag. Lådorna är borta sedan länge, men kontrollen kvarstår om än i mindre omfattning och med andra metoder. Av detta märker jag som turist förstås ingenting. Le Cong verkar vara unikt ärlig, vietnameser är annars kända för att droppa känsliga frågor, låtsas som om de aldrig har ställts. Aldrig tappa ansiktet. Men på brospannet sker ett möte. Vilken symbolik!

Poeten berättar om tillvaron som skapande konstnär i ett system som under ytan innebär begränsningar, men förhärligar samtidigt bilden av den lidande konstnären. Att armod och ofrihet skulle vara en förutsättning för konstnärligt skapande. Kanske är det en nödvändig överlevnadsstrategi. Vårt samtal har kommit in i en känslig återvändsgränd. Le Congs ansikte får ett drag av vemod och blicken söker sig ut över Parfymfloden. Han häver sig långsamt upp på cykeln, ler vänligt och försvinner i riktning mot Citadellet och Kejsarstaden.

The moon lying on waves, forgetting sorrow of life.
You laid your head on my shoulder, eyes, brilliant tears...
You sang the day hadn´t gone, the boat was far from the quay.
That drizzly afternoon, you are a love story.
I want to be your man, because you are a fairy.

The boat of the moon carrying dreams, sinking in the clear, quite air.
Oh the river of lights, Let my gold dream drift...
                                                                                   Le Cong

Vietnamesiska barn och ungdomar hejar gärna på oss turister när de fräser förbi på sina cyklar eller mopeder. Hello! Where do you come from? är snarare en allmän hälsningsfras än att seriöst vilja kolla hemvisten. Frågan blir liksom hängande i luften och följs av ett vänligt leende. Under torsdagspromenaden ser jag horder med ungdomar på gräsytorna utanför Citadellet, förföljda av ambulerande försäljare av sockervadd och snittblommor. Många ungdomar har en ros i handen. Det är Lärarnas Dag, får jag veta, och blommorna är ämnade åt lärarskrået.

Jag har stannat vid en grupp femtonåringar för att få hjälp med kartan och vägen till Fine Art Museum. Ungdomarna lägger ner avsevärd tid på att tolka kartbilden, men vietnameser tycks ofta ha vissa svårigheter med kartläsning (där är vi lika), ansträngningen mynnar ut i en diffus vägbeskrivning med många frågetecken. Men det blir ett härligt möte! Nyfikna ögon, leenden och som avskedsgåva en vacker ros som jag placerar i ytterfacket på ryggsäcken. På väg tillbaka till hotellet blir jag ideligen stoppad och man frågar roat om jag jobbar som lärare. Lärarnas Dag tycks vara en rejält etablerad högtidsdag i Hue och lärarskrået verkar ha en annan status än vad jag är van vid hemma.

Medaljens baksida är att föräldrar ofta köper sig till bättre betyg av barnens lärare. Mutor är ett vanligt förekommande fenomen i Vietnam, inte minst inom det blomsterbehängda lärarskrået!

Kejsarstaden

Vietnams historia är mångskiftande och svårtolkad. Komplexiteten blir uppenbar i Hue, den välmående turiststaden i mellersta Vietnam. Här flaxar historiens vingslag. Hit flyttade kejsar Gia Long 1802, utropade Hue till Vietnams huvudstad och byggde Citadellet. Bakom de bastanta tegelmurarna utvecklades Nguyen-dynastin och Kejsarstaden, en stat i staten om man så vill. Kejsarna kom och gick, ibland kritiska mot det växande franska inflytandet, ibland mer västerländskt orienterade despoter, men alltid avskärmade från vardagen, omgivna av underdåniga undersåtar, instängda i sin egen makt och prakt.

1885 stormade fransmännen citadellet och den formella kejserliga makten bröts, men för kejsaren och hovet fortsatta livet i överflödsbubblan fram till 1955 då den sista kejsaren Bao Dai, som likt vår egen motvilliga monark hade fabless för snabba bilar och snygga brudar, abdikerade och överlämnade makten. Under Vietnamkriget erövrade nordvietnameser och Viet Cong Hue med en skoningslös slakt av 2.500 civila. USAs vedergällning kostade 10.000 människoliv och napalmbomberna regnade över Hue och Citadellet.

Nu går jag över bron som leder till Citadellet och Kejsarstaden. Körbanan är sprängfull av osande motorcyklar och cykelrickshaws som sviktar under turister tronande likt övermogna meloner i passagerarkorgarna. Det är ett liv och ett kiv, jag tråcklar mig fram mot entréportalen. Innanför murarna väntar en fascinerande värld. Många av byggnaderna förstördes under kriget, men ett imponerande återuppbyggnadsarbete pågår. Här finns bl a kejsarens representationssal, mandarinernas hus, den tysta staden, kejserliga teatern, tempel, trädgårdar och överdådiga näckrosdammar.

Alla vackra byggnader till trots, är det de gulnande fotografierna från det kejserliga livet som gjuter liv i besöket. Får mig att tänka. Bilderna fyller byggnader, murar och trädgårdsgångar med färger, dofter av överdådig lyx men också med intriger, orättvisor och oförsonligt hat. Det gäller bara att läsa undertexten. Livet för den kejserliga familjen, mandarinerna, eunuckerna och härskarens hundratals konkubiner och fruar, verkar varit lika inrutat som de geometriska formerna på Kejsarstadens byggnader och utemiljöer.

Överdådiga ceremonier och skådespel. Fantastiskt färgrika, sidenglänsande dräkter. Tillbedjan. Kejserlig musik. Men i en sluten, hierarkisk värld odlas förstås också rädslan och misstänksamheten. På den kejserliga menyn stod femtio rätter. Många byar utanför Kejsarstaden involverades för att stilla den kejserliga hungern. Speciella provsmakare åt först av maten som kejsaren valde. Den kejserliga måltiden intogs inför publik och de rätter som funnit kejsarens gillande avnjöts med speciella pinnar som omedelbart hade färgats lila om maten varit förgiftad.

Jag lämnar den praktfulla, overkliga verkligheten för att sakta ta mig över Parfymfloden som delar Hue i två delar. Tillbaka till vardagen. Till gatuförsäljarna, modebutikerna, inkastarna, restaurangerna och de fancy hotellen i Hues turistmättade environger.

I Dong Hoi ...

Vietnameser talar inte gärna om det krig som slet landet sönder och samman under 20 år, först kampen mot fransmännen, sedan den amerikanska invasionen. Varför ska jag prata om kriget, jag var ju inte med, inte ens född, säger de yngre vietnameserna. De äldre hävdar att de lagt krigstraumat bakom sig, nu gäller det att blicka framåt! Och det går bra för Vietnam, jämte Kina har landet den snabbaste tillväxten i Asien. Men jag undrar ändå. Är det möjligt att lägga locket på och bara traska vidare? Det obearbetade krigstraumat parat med en extremt snabb välståndsökning skapar klyftor mellan generationerna, mellan städer och landsbygd, mellan klansamhället och allt det nya, riskerar att utvecklas till en nationell härdsmälta. Men fasaden är putsad, och en vietnames tappar aldrig masken. Man lägger locket på.

Mitt intresse för krigshistoria är minimalt, men i Dong Hoi, en sömnig landsortsstad med 120.000 innevånare vid kusten i mellersta Vietnam, dras jag in i Vietnamkriget, vare sig jag vill eller ej. I Dong Hoi finns få turister och inga souvenirshopar, jag äter en utsökt lunch för 25.000 Dong, åtta kronor, och starkölen kostar tre. Den stora fiskmarknaden är ett av få nöjen som bjuds. Stan är ren, proper och med fina blomsterarrangemang längs strandpromenaden. Allt är putsat, fejat och människorna vänligt välkomnande. Det är svårt att förstå att Dong Hoi utplånades, jämnades med marken under Vietnamkriget. Vid krigsslutet återstod endast en kyrkogavel och den gamla bron till citadellet. Annars är det inte mycket som minner om kriget, spåren har sopats igen under de 39 år som gått. Staden är återuppbyggd. På slagfälten odlas kaffe. Man har gått vidare.

Dong Hoi ligger strax söder om DMZ den demilitäriseringszon som skapades efter Indokinakriget 1954 och som delade Vietnam i två länder. Stormakterna, kommunistskräcken och det kalla kriget spelade sitt djävulska spel, som eskalerade när USA 1965 landsteg i Danang, söder om Dong Hoi. De amerikanska marinsoldaterna välkomnades med leenden och blomstergirlanger av unga vietnamesiska kvinnor! Tio år senare var provinsen krigshistoriens genom tiderna mest sönderbombade. Det lidande som ofrånkomligt följer med krigshandlingar får ett ansikte i Dong Hoi.

Sammantaget dog 5,2 miljoner vietnameser. Miljoner ton med tunga bomber fälldes. En tredjedel av dessa detonerade aldrig, och 20 % av landet är fortfarande oröjt på landminor och bomber. Det svåra är att greppa hur kriget, nära 40 år efter krigsslutet, fortfarande skördar offer. Årligen dör och skadas hundratals vietnameser av odetonerade landminor och bomber. Napalm och Agent Orange, det medel som användes för att avlöva djungelområdena, dödade 400.000 vietnameser och 500.000 barn har fötts med missbildningar. Fortfarande föds gravt missbildade barn och stora områden är förgiftade, t ex sjöar som används till dricksvatten, bad och fiske. De kemiska ämnena i Agent Orange har förändrat vietnamesernas DNA och kommer att påverka befolkningen under oöverskådlig tid.

Vid krigsslutet lovade president Nixon bistånd till Vietnam, ett löfte som aldrig infriades. Tvärsom inledde USA en handelsbojkott som gravt förvärrade tillståndet i landet. Vietnam var vid denna tid en av världens fattigaste länder. Genom åren har USA hårdnackat förnekat allt ansvar, och först 2012 satsade man medel för att inleda sanering av vissa områden. Det är som om människans värsta djävligheter kommer upp till ytan i det här vänliga, vackra landet.

Nå, kanske har det ändå kommit ut något gott av att inte älta. Att gå vidare. Kanske är utvecklingen i Vietnam en strålande lektion i förlåtelse. Vietnameserna verkar inte bara ha förlåtit varandra (man får inte glömma att ofattbara grymheter också begicks mellan nord och sydvietnameser). De verkar inte heller hysa någon som helst agg mot besökande amerikaner, som utgör en väsentlig del av turismen i landet. Man har gått vidare.

                         Kyrkoruinen på strandpromenaden i Dong Hoi.

Paradoxernas stad!

Jag är tillbaka i Hanoi. Samma hotell. Samma rum. Samma känsla som på den tiden jag var turnerande musiker och hade som överlevnadsstrategi att, så långt det var möjligt, alltid boka samma hotellrum. Genom att trigga igenkännandets mekanismer skapades en fejkad hemkänsla. Och nu. Tillbaka till rum 606 på Hotell Esperence i de gamla kvarteren. Yes! Vad spelar det för roll att rummet ligger på sjätte våningen utan hiss och att uppkopplingen är skraltig... Utsikten över hustaken är charmig, hotellet ligger mitt i smeten, personalen är vänlig och rummet detsamma!

Efter en utsökt middag på ett av många små ställen där man sitter i minimala dagismöbler på trottoaren medan hundratals motorcyklar susar förbi bordet på en halvmeters avstånd, kommer jag att fundera över villkoren för det offentliga rummet. Hanoi är de lätta motorcyklarnas förlovade stad. Motorerna regerar. De fyller gatorna, inte bara med oljestinna avgaser, utan också i ett race där den som kör fortast, bryter mot flest regler samt tutar mest vinner! Som fotgängare har jag inget värde. Å andra sidan var jag lika mycket i farozonen i taxin från järnvägsstationen i morse. Till djävulskt dunkande techno (klockan halv sex på morgonkulan) körde chauffören i vansinnesfart mot färdriktningar och rödljus, samtidigt som han med högerhanden greppade mobilen och med den andra handen nonchalant trummade mot bilplåten. Höll han överhuvudtaget i ratten? Vet inte.

Motorcyklarna fyller inte bara gatorna, utan använder också trottoarerna som parkeringsplats. De asfaltsplättar som blir över utnyttjas som matplatser, dels av de små gatuköken som serverar alldeles utmärkt föda, dels av de trångbodda vietnamesiska familjerna som flyttar ut på gatan för att äta middag och umgås. En eldstad flammar muntert. Farmor rör om i soppan som puttrar i kitteln. Barnen leker. På en halvmeters avstånd stryker motorhorderna förbi, inte sällan med hela familjen på hojen, far, mor och två-tre barn. Det sorgliga är att barnen ofta bär munskydd mot den dåliga luften, men aldrig hjälm. Hur tänker man?

Hanoi är en paradox, en osannolik blandning av förfinad fransk kultur och asiatiskt kynne. Den hetsiga trafiken till trots råder här ett befriande lugn. De franska kolonialherrarna lämnade efter sig det goda kaffet (fantastiskt!), vackra byggnader, lummiga esplanader och den giljotin som de nackade uppstudsiga vietnameser i. 1954 sparkades fransoserna ut ur landet. Stormakterna USA, Japan och Kina har inte heller lyckats kväsa det lilla landet, även om det kostat vietnameserna ett ofattbart, orättfärdigt lidande. De grymheter som vietnameserna begått mot varandra, uppmuntrade och understödda av stormakterna, strör ytterligare salt i såren. Det lugn och den värdighet som strålar emot mig i Hanois offentliga rum, utgör kanske en del av svaret på frågorna Hur man har lyckats resa sig om och om igen, hur man lyckats att lappa ihop det här sargade landet. Hur man på knappa 40 år lyckats gå från kaos till relativt välstånd.

Motorcyklarna fyller gaturummet. Soppköken och de middagsätande storfamiljerna lägger beslag på de platser som blir över. Den milda kvällsluften mixas med matdofter, röster och avlägsen musik. Här samsas stort och smått. Lugnet ställs mot hetsen, även om en vietnames aldrig tappar ansiktet. Nu lämnar jag Hanoi för att med försoningsjärnvägen ta mig söderut. Det är med viss saknad jag lämnar den plats som i guideböckerna brukar kallas Sydostasiens pärla.

På hajk med Mai

Guiden Mai hämtar mig på hotellet i Sapa. Hon är en 35-årig tvåbarnsmamma som tillhör Red Dzao, en av sex minoritetsbefolkningar boendes utanför stan. Mai har aldrig gått i skolan och kan varken läsa eller skriva. Men hon talar en utmärkt engelska! På min fråga hur hon lärt sig, svarar Mai "Av turisterna! Men eftersom jag inte kan läsa kan det vara svårt att hämta er (en service som ingår i uppdraget), jag har ibland svårt att hitta rätt hotell".

Som ett av elva syskon fick Mai aldrig chansen att gå i skola. I stället gick hon dagligen de 12 kilometerna från hembyn för att sälja handarbeten i Sapa. På den tiden fanns knappast ett utvecklat skolsystem för Sapas minoriteter. Nu sker en utveckling på området och Mai berättar stolt att hennes barn går i skolan. "De säger att jag borde lära mej läsa och skriva, men jag säger att det är för sent".

Tillsammans med nio andra turister som Mai tålmodigt hämtar på olika hotell, beger jag mig ut på sex timmars vandring genom fyra byar där triberna Black H´mong och Red Dxao bor. Vädret som varit regnigt de senaste dagarna, har lättat och stundtals tittar solen fram. Färden går ner i den lummiga dalen, och när vi avviker från den större vägen och svänger in på en stig, står ett tiotal kvinnor och väntar. De slår följe med oss. Kvinnornas tillhörighet är lätt att urskilja genom de distinkt, särodlade dräkterna. Följekvinnorna är hemmahörande i de byar vi ska besöka, och har kommit oss tillmötes för att etablera kontakt, vara oss behjälpliga på de svårforcerade bergsstigar vi snart kommer att färdas på, för att slutligen erbjuda egentillverkade sömnadsprodukter till överpris. De är vänliga, småväxta, charmiga och skickliga på att skapa kontakt och att göra affärer. Priserna är dock flexibelt prutbara. De har nära till skratt även under en laddad affärsuppgörelse.

Mai visar stolt två skolor i området. Barnen hoppar hage, leker kull och stojar som på vilken svensk mellanstadieskola som helst. Ända skillnaden är väl att den kinesinspirerade skolfasaden pryds av ett jätteporträtt av Ho Chi Minh. Genom att minoriteterna blandas i undervisningssystemet är det i dag mindre sällsynt att ungdomar från olika etniska grupper gifter sig, något som var otänkbart när Mai var ung. Men det är fortfarande föräldrarna som godkänner partnern! Vad kvinnorna beträffar räknas sömnadsförmågan till den främsta dygden, tätt följd av skicklighet i matlagning och städning. En konventionell gammalmodig syn på kvinnan kan tyckas, men det är ändå brudgummens föräldrar som skramlar ihop till hemgiften! Kvinnan har också på andra sätt en stark ställning, återigen dessa paradoxer och märkliga piruetter, bland annat har yngsta dottern arvsrätten. "Vad händer om en Red Dzao-yngling vill lämna hembyn och skapa sig en egen framtid i till exempel Hanoi?" undrar jag. "Omöjligt" svarar Mai med skärpa.

Den smala stigen ringlar sig brant uppför risodlingarna på bergsidan. På ett ställe ser jag manshöga marijuanaplantor. "Läkemedel" kommenterar Mai. Vatten sipprar, porlar, droppar överallt och färdvägen blir så småningom extremt lerig. Först går det riktigt bra. Men efter ett tag blir gympadojorna (jag har ändå tjocka specialskor) halkiga på det slippriga underlaget. Det känns som att ånyo lära sig att åka skridskor på hal is! De muntra följekvinnorna är fenomenala på att balansera i den kuperade terrängen. Som graciösa hindar dansar de obehindrat fram i lervällingen, vardagsvägar som leder till arbetsplatser och bosättningar längs de vattensjuka, brant skuttande risfälten. Hjälpsamma händer. En tandlös gumma som räcker mig en vandringsstav. En ung mamma, högst 16 år (H´mong-kvinnorna gifter sig ofta i fjortonårsåldern) frågar mjukt om jag behöver hjälp. En hand. Ett leende. Men bistånd och vänlighet hjälper inte hela vägen. Många av oss ser så småningom ut som turkiska gyttjebrottare!

Guiden Mai följer mig till hotellentrén. I lobbyn ler hotellpersonalen muntert åt lerspåren jag lämnar efter mig på det svarta stengolvet, mina brunmelerade jeans och lerprickiga ryggsäck. Dagen har varit lyckad!

                                              The end of the day!

Människor och mat

Efter nio timmar på det skumpande, kvidande nattåget från Hanoi som stånkar fram i 35 km per timme, toppas resan med en bussfärd längs slingriga vägar i ett ständigt stegrande landskap, och jag är framme i Sapa. Det här är Vietnams högsta punkt, belägen nära gränsen till Kina. Dimman har tilltagit och stickiga regnskyar drar fram längs dalgången. Utsikten från mitt hotellrum lär i vanliga fall vara magnifik med vy över dalen och de frodigt grönskande bergen. Dimman och det finfördelade regnet omöjliggör dock allt vackert span genom de stora panoramafönstren eller en avslappnad tillvaro på den lilla terrassen med en vietnamesisk öl på bekvämt avstånd (alla sorter jag prövat är utsökta. Tjeckerna lärde vietnameserna ölbryggandets ädla konst som en vängåva mellan de på den tiden kommunistiska brödraländerna).

Busslaster med ivriga kamerajägare väller in på huvudgatan där hotell och souvenirbutiker duggar tätt. Ursprungligen var det fransmännen som byggde en bergsstation här. När kolonialherrarna kördes ut ur Vietnam förföll så småningom stationen, tills en thailändare startade hotell här. Det är inte särskild länge sedan, men utvecklingen har eskalerat. Trecking och den friska bergsluften är några skäl till att många söker sig hit. De sex minoritetsbefolkningar som lever i byar kring Sapa är en annan anledning.

Kvinnorna från triben Black H´mong, ursprungligen från Kina, är ett slående inslag i gatubilden. Tålmodigt säljer de sina vackert broderade väskor och sjalar efter att vandrat 7 - 10 km till fots, ofta med ett litet barn på ryggen. Red Dzao, Giay och Xa Pho är andra triber vars kvinnor smyckar gångstråken. Alla har sitt eget språk och kultur. Obefintlig skolgång och barn som skolas in i turistnäringen och inte sällan utnyttjas av skrupellösa resebyråer utgör medaljens baksida. De äldre kvinnorna är skickliga säljare och alla tycks prata utmärkt engelska. Minoritetsbefolkningarna har kommit att bli ett starkt varumärke för stan (om nu människor kan betecknas som varumärken), men det är andra krafter bland de övriga 96 % av befolkningen som sköter spakarna och drar in pengarna. Triberna lever ett tufft och fattigt liv. Känns den sorgliga visan igen?

Jag vill gärna fotvandra till några av byarna, men en dag som denna tillintetgör regnet och dimman alla utomhusaktiviteter. Istället söker jag mig till den lokala marknaden som verkar vara på riktigt, inget turistjippo. OK, en och annan gäst har förstås irrat sig in i de trånga mörka gångarna, men vilken västerlänning köper tunna polyestertröjor eller håriga grisfötter? Istället mumsar jag på de varma risbollar som säljs överallt. Bollarna smakar sötsak och ger mig en energikick. Överallt syns dessa vackert smyckade kvinnor, men var är männen? Jag njuter av dofterna, ljuden och de små scener som spelas upp. Finns det en bättre kombination än människor, mat och marknad?

Bild, färg, form

 

Ett besök på Fine Art Museum i Hanoi avslutar veckans stadsaktiviteter. Museet bjuder på en spännande blandning av gammalt och nytt. Det är dessutom lagom stort, jag slipper storkna. Influenserna från de franska mästarna (positiv kolonial kvarleva) och den sovjetinspirerade plakatkonsten, om än i dunklare, mer mättad kolorit, är bärande drag i samlingarna. De traditionella lackmålningarna imponerar, lägg därtill att tekniken utvecklats inom den samtida konsten. Mitt huvud fylls av bilder, färger, former, och ännu en liten bit läggs till den stora, mångfacetterade Vietnam-gobelängen.

I kväll åker jag upp i Hoan Lien Son-bergen nordväst om Hanoi nära gränsen till Kina, nio timmars tågresa från Hanoi. Hisnande scenerier och spännande tribeliv väntar, bl a är h´mong, en av åtta minoriteter, bosatta i Hoan Lien Son. I Hanoi är det fortfarande behagligt sensommarväder med temperaturer på drygt 20 grader. I bergen är det vinter, men förhoppningsvis ingen snö...

Välkänd väska

Ingen kommer undan politiken heter en välkänd låt med en mig närstående, välkänd artist. Numera kommer ingen undan IKEA heller. Det hjälper inte att bege sig till andra sidan jordklotet, för naturligtvis finns det ett IKEA-varuhus även i Hanoi. Det ligger helt nära Temple of Litterature, visdomens tempel. IKEA har också två stora fabriker i Vietnam. Den ena tillverkar alla koncernens bestick. Av detta märker jag ingenting eftersom vietnameser och turister undantagslöst äter med pinnar, t o m nudelsoppa. Inte en kniv, gaffel eller sked så långt ögat skådar!

Den andra IKEA-fabriken blir jag däremot ideligen påmind om. Fabriken tillverkar IKEAS kassar, ni vet de där blåa med gul logga. Kassarna, lätt omstöpta i formen, säljs på många ställen i staden som en chic liten väska, en accessoar. På andra platser, bl a under mitt besök i Halon Bay, har jag även stött på stora sjok av den välkända blå plasten, med logga och allt, som markiser eller skydd för värdefulla varor, ett lass meloner, t ex.

En landsman med insyn i landet (han har bl a besökt fabriken som tillverkar kassarna), berättar att svinnet vid fabriken är stort och oförklarligt. Mannen bekräftar att de blåa påsarna är ett populärt försäljningsobjekt i Hanoi. Han har också sett piratkopior av Nikes träningsbyxor där Nike-loggan ersatts av IKEA-märket som klistrats likt revärer längs byxbenen! Det är fint att Kampradgrabbarna har sån status i Vietnam!

Vattendränkt teater

Dockteater är inte min grej. Men ett besök på den berömda vattendockteatern i Hanoi är ändå svårt att undvika. Vattendockteater? Scenen består av en vattenbassäng och på båda sidorna om bassängen sitter en orkester bestående av två sångerskor, en flöjtist, två strängmusiker och en slagverkare. Elva dockspelare arbetar under vattnet i den för Vietnam unika kulturyttringen. Men varför gör de skickliga spelarna sig besväret att bli dyngblöta när de istället skulle kunna spela på torra land?

Kanske min undran besvarades redan dagarna före dockteaterbesöket när jag färdades längs vägen mellan Hanoi och Halong Bay. Överallt syns dessa vattendränkta fält med människor vadande i lera och vatten för att bärga årets andra risskörd. En och annan vattenbuffel bökar i det blöta. Nu råder torktid men när Röda Floden svämmar över kan vattnet stiga hela åtta meter. De vattniga risfälten, den långa kustlinjen, floderna och de häftiga regnperioderna - i Vietnam tycks vattnet tränga in i människors porer och psyke. De idogt arbetande små människoprickarna i en vattensjuk scenografi blir, när jag kollar genom bussfönstrets imaginära scen, en Real Life Water Puppet Show. Och vardagens verklighet överträffar som så ofta dikten, även i en föreställning som innehåller en myckenhet av traditionell professionalism.

Ursäkta, men var ligger Kalmykia?

Efter tre dagar i Hanoi är det skönt att, om än tillfälligt, byta storstadsvimlet mot havsluften i Halon Bay. Det artrika vattnet med 2000 kalkstensöar är ett måste för hanoiresenären. Ett flytetyg tar mig till mystiska öar i solnedgången, fantasieggande grottor, bestigning av halvhöga berg och ostronodlingar i det av UNESCO världsarvslistade paradiset. Turistfälla? Nej snarare sköna upplevelser till överpris. Förresten, finns det ett fix pris på upplevelser?

Storslagna vyer med rovfåglar svävande över bergstopparna. En och annan liten djonk vars handelsman förser de större båtarna med förnödenheter. Snirkliga grottgångar javisst, men också tillvaron med de femton av slumpen utvalda medpassagerare som Sigrún och jag tillbringar två dagar och en natt med, ger mig en hel del att fundera över och glädjas åt. Den unga, ambitiösa vietnamesiska guiden med sitt fina leende och svårtolkade engelska. Den pensionerade franske officeren på katolsk mission för att sona fransmännens koloniala, krigiskt bestiala övergrepp i Vietnam. Den 27-åriga kvinnliga läkaren från Kalmykia, ett land med en befolkning förföljd och deporterad under decennier, sedan 1958 en självständig republik som ingår i federationen av stater knutna till Sovjetunionen. Fascinerande att höra denna kloka, mogna människa berätta om arbetet som cancerläkare i Moskva och uppväxten i Kalmykia, ett för mig okänd land i sydvästra Sovjet. Lägg därtill ett antal backpackers i tjugoårsåldern från skilda kontinenter, ungdomar med imponerande erfarenheter av Sydostasien. Jag kommer att tänka på begreppet Streetwise och får några bra tips på köpet.

Att resa är att lära. Jomenvisst!