Hoi An, den gamla handelsstaden i mellersta Vietnam, har allt! En förförisk stadskärna en gång formad av välbärgade japanska och kinesiska köpmän, vita sandstränder med Sydkinesiska sjöns dånande bränningar som effektfull ljudkuliss, svindyra skaldjurskrogar, prisvärda gatukök med puttrande grytor över öppna eldar. Och extremt många skräddare. Ja antalet är anmärknngsvärt även i Vietnam, småföretagandets förlovade land. Trots att stan på kort tid blivit ett av landets mest populära turistmål, har Hoi An lyckats bevara småskaligheten och en stor portion genuin charm.
Jag bor i ett homestay. Oftast funkar den här kategorin ungefär som Bed and Breakfast. I det här fallet har den formen av ett minihotell med fem smakfullt inredda rum. I rumshyran ingår balkong, tjusig takterass, delikat frukost samt två cyklar till en kostnad av 120 SEK per natt för två pers. Mer om boendet och stan följer senare eftersom jag planerar att trivas här i hela 16 dagar! i stället berättar jag vad som hände alldeles nyss, denna tropiska torsdag när jag är ute och cyklar.
Efter att ha passerat en av broarna som leder bort från gamla stan och marknaden letar jag efter ett lunchställe. Jag cyklar förbi ett stort inhägnat område och från min upphöjda sadelplats ser jag ett femtiotal människor kring festligt dukade bord dignande av maträtter. Lunchgästerna glammar och luften vibrerar av mättad partystämning. Äkta vietnamesiska smårätter i autentisk miljö. Här är mitt lunchställe! Jag parkerar cykeln och går in. När jag ålar mig fram mellan borden kommer en välklädd man (servitör? hovmästare?) mig tillmötes. Jag ber att få titta på menyn, en säkerhetsåtgärd för att kolla prisläget. "Ledsen Sir, det här är en privat tillställning" svarar mannen på perfekt engelska. "Det är ettårsdagen av min fars död som vi högtidlighåller i familjen. Släktingar, arbetskamrater och grannar är inbjudna." "Oh, I´m so sorry!" hasplar jag ur mig med skammens rodnad på kinderna och återvänder till gatan. Bergman är ute och cyklar. Ridå!
Men mannen kommer springandes efter mig. "Välkommen in! "säger han vänligt "Det skulle vara en stor glädje för mig och min familj om ni vill delta i måltiden". Inbjudan känns lite udda men vad fan... efter några sekunders tvekan följer jag efter in i restaurangen som inte är en abonnerad festlokal. Än mindre en restaurang. Snarare tvärtom.
Jag befinner mig i den dödes hus. Här hade han sin frisersalong, här bodde han med fru och tre barn. Min värd Phan Van Binh är äldsta sonen, 38 år och chef på kultur och informationskontoret i Hoi An. Efter att jag visat den avlidne min vördnad vid ett altare som dignar av rökelse och offergåvor i en avskild del av festlokalen, bjuds jag sitta ner vid hedersbordet tillsammans med den avlidnes närmaste släktingar. En avspänd, uppsluppen stämning råder. Inga tyngande tal, inga hymner, bara otvungen samvaro och massor med ljuvligt god mat! Phan Van Binh berättar att det här är en djupt förankrad vietnamesisk tradition. Den dödes ålder avgör hur lång tid efter begravningen som festen ska hållas.
Högtidlighållandet fortsätter sedan varje år, men det är bara vid det första tillfället som en större fest äger rum. Initialfesten är så viktig att den avlidnes släktingar, om nödvändigt, är beredda att skuldsätta sig för att få festen till stånd! Jag har tidigare fått veta att det efter ett dödsfall först sker en provisorisk begravning. Fem år senare grävs liket upp och familjemedlemmarna tvättar benknotorna. Därefter sker den riktiga begravningen. Finast är det att få sin gravsten på ett risfält! När jag färdas i Vietnam ser jag följdriktigt många glest placerade gravstenar på de vattenbemängda åkrarna.
Den otvungna lunchen hos Phan Van Binh, hans släkt och vänner ackompanjeras av rop och skratt. Man skålar och äter massvis. Efter middagen ska familjen besöka templet och den mer allvarstyngda delen av högtidlighållandet tar vid. För mig som svensk ter sig ordningen lite udda, först fest därefter tempelritualer. Själv känner jag mig lätt ölfryntlig. Men jag ska å andra sidan inte besöka templet.
Vietnamesisk gästfrihet och den stora vänlighet som möter mig överallt sitter i högsätet den här tropikvarma eftermiddagen i Hoi An. Innan jag lämnar sällskapet får jag veta att det också är min värds födelsedag i dag. Det förgångna, nuet och vardagen smälter samman. Döden blir en högst naturlig del av levande livet.
Tillbaka på min takterass ser jag kvällssolen försvinna bakom husfasaderna. En dov gong klämtar vid det närbelägna templet. Gatlampor och kulörta små lyktor tindrar över tegeltaken. Jag tänker på möten mellan människor och livets tillfälligheter. Och hur en ur svensk synvinkel högst olämplig, taktlös fråga kan leda till en oväntad, minnesvärd eftermiddag. Oh yes, det här är Vietnam och jag börjar förstå varför vi svenskar älskar det här landet.
Templet på Japanska Bron i Hoi An och hunden som vaktar bron.
