Äntligen hemma!

Hemma! Äntligen hemma. Tack Gunnar, Kerstin och alla andra snälla grannar för att ni vattnade blommorna, kollade värmen i huset, skottade snö och parkerade era bilar på infarten så att inbrottsstjuvarna aldrig hajade att vi var långt borta i Sydostasien. Tack Pella för att du tog hand om posten och var Back Up på hemmaplan. Utan er medverkan hade inte resan blivit av!

Kul att så många har kollat bloggen, men nu är det slut för den här gången och jag lägger mig i startgroparna för vårbruket, trädgårdens fröjder och all ved som ska staplas.

Glad Vår tamejfan!

Sista svängen

Sista svängen i sydost, ja det känns ganska lagom nu. Missförstå mig rätt. Luffandet i Sydostasien har varit fantastiskt, men jag har ju också ett hem långt därborta i Järna. Det börjar att dra ihop sig till final i resebranchen. Från Koh Lanta tar jag mig till partyön Phi-Phi, där byter jag båt till Phuket. Efter att ha häckat några dagar i Phuket Old Town följer ett kort stopp i Bangkok. Sen väntar Järna, men först en mellanlandning i Moskva. En lagom lång turné utan soundcheck!

Temperaturen har glidit upp mot 35 grader Celsius, och varmare lär det bli. Nu längtar jag efter lite oberäknelig svensk vårvinter, inga snömassor (är fortfarande medlem i föreningen Vägra Vinter) men
lagom bitska temperaturer. Raska promenader i slabbig slask runt den lilla skogssjön i hemmakvarteren. Det hoppingivande vårljuset. Logistiken med de doftande omsorgsfullt staplade björkklabbarna som förflyttas från vedskjulet till pannrummet. Några skumma gitarrackord i brasans sken. Möten med nära och kära. Jo för fan, jag längtar hem! Tror jag.

Sigrúns och min resa har varit fantastisk, så mycket INPUT! Att resa i Sydostasien är enkelt och människor är ofta bedårande hjälpsamma. Man tar sig fram fort och lätt, även om närmare 30 hotellbyten i fyra länder frestar på. Kuskandet i Vietnam, Kambodja, Laos och Thailand har fött nya tankar kring människor, åldrande, kultur och i förlängningen ställer jag frågorna Vad gör vi med våra liv? Hur ska jag fortsätta att åldras med värdighet? Tankar som jag hoppas kunna utveckla. Där finns idéer, återstår att se om de bär ända hem. Dessutom finns över ettusensexhundra bilder, filmer, ljudupptagningar och minnesanteckningar i bagaget. Kommer jag någonsin få ordning på allt detta?

Vi syns i det sörmländska vårvinterblasket!

 

1. Hoi An, Vietnam 2. Tempelfigurer i Battambang, Kambodja 3. Båtmarknad i Mekongdeltat, Vietnam 4. Chinatown i Chiang Mai, Thailand 5. Halon Bay, Vietnam

En strålande affärsidé?

Sjukstugan i Klong Nin Beach

Den borgerliga regeringen tjatade på sin tid om småföretagande. Upprepade det som ett mantra, som universallösningen på samhällets alla problem. Vet inte om Reinfeldt och grabbarna nån gång var på studiebesök i Sydostasien, förmodligen inte. Synd. I Vietnam och Kambodja såväl som i Laos och Thailand ser jag både pluralism och oförvägenhet i småföretagandet, allt från att sälja bensin i begagnade pepsiflaskor uppradade längs vägkanten, till att ge en burfågel friheten mot en smärre avgift. Lägg därtill äkta laoitiskt hantverk made in China, persontransporter per moped (även med stora resväskor), ambulerande soppkök, pannkaksbakare och nattmarknader (där varorna ofta säljs till överpris men stämningen kan vara magisk). Mycket är same, same. Allt har en betoning på SMÅföretagande och skulle väl kunna bli till en våt dröm för vilken svensk näringslivsminister som helst.

Marknad i Sapa, norra Vietnam

Osannolika kombinationer av affärsidéer under samma tak väcker också min nyfikenhet. I den lilla f d fiskebyn vid Klong Nin Beach vid Adamanska Havet finns en sjukmottagning som närmast är att betrakta som en mindre vårdcentral, ja sjukstuga som det hette förr i tiden på mindre orter. Ni vet skrubbsår, vaccinationer, stukade fötter och soleksem som handhas av en sjuksyrra. Men vårdcentralen sköter dessutom tvätten av turisternas skitiga kläder och uthyrning av cyklar. Tänk om affärsidén genomfördes på vårdcentralen hemma i Järna. Vård av kroppar och kläder samt cykeluthyrning under samma tak i Landstingets regi! Cyklarna kanske kunde inrymmas i begreppet friskvård, men tvätten? Hur går det med skittvätten? Den går Socialstyrelsen aldrig med på.

Sjuksyrrornas tvättinrättning på Klong Nin Beach, Thailand

Funderingar i sanden

Det här är Anders Yngve Gustaf Martin Bergman. Ålder? Två och ett halvt år sisådär. Har jag verkligen ett så tillkrånglat namn? Nej, men det hände att jag tilltalades så under uppväxten, fråga mig inte varför. Min uppväxt var väl annars ganska OK. Mor och far, jag kallade dem så vilket var ovanligt i den stockholmsförort där jag växte upp, unnade mig och mina tre systrar allt gott, ja ofta det bästa, men utlandsresor ingick knappast i familjens världsbild. Och vi bodde ju trots allt i ett land i marginalen till ett Europa som fortfarande led av sviterna efter kriget. Massturismen var ännu i sin linda, det är också viktigt att ha i minnet. I bästa fall åkte man till sommarstugan, men att överskrida gränser, nej... Mitt första utlandsbesök uppstod när Radiotjänsts Gosskör for på turné till Danmark 1951, en nioårig pojksopran på vift i Köpenhamn. Det kändes långt bort, ja riktigt exotiskt. Då.

I tonåren förflyttades min världsbild en bit söderut, från Köpenhamn till Paris. Som sextonåring gjorde min kompis Roger och jag ett försök att på scooter ta oss till Frankrike, men vi kom dessvärre bara till Hamburg. Där tog pengarna slut. Året därpå gick det bättre när Lisa och jag liftade till Paris. Den magra reskassan drygades ut genom att spela på Paris gårdar och gator. Vi kom hem välbehållna men mina föräldrar hade förstås varken koll på resrutten eller äventyrligheterna i den franska metropolen.

Sedan dess har det blivit många resor både i jobbet och privat. Och nu mitt luffande i Sydostasien. Hur många mil har jag egentligen tillryggalagt? Hur många avsked och hemkomster? Hur många segrar och hur många tillkortakommanden? Hur mycket eufori? Och hur mycket liknöjdhet?

Allt detta kommer mig före i sanden på stranden i Koh Lanta i Thailand där jag slagit läger efter fyra månaders flackande i Sydostasien. Den totala summan liknöjdhet är nog lika med noll. Att resa är ju en förstärkning av själva livet, reseminnen blir till livserfarenheter. Och i första hand är det inte städerna, naturscenerierna eller minnesmärkena som lämnar de tydligaste avtrycken. Inte ens maten eller kulturen. Snarare är det mötena med människor, ibland också de sammanträffanden som av olika anledningar aldrig blev av.

I Indien mötte jag en gång en sjusärdeles vital dam från Israel. Hon var 76 år och reste alltid ensam, ständigt på resande fot över hela världen med kortast möjliga mellanlandningar i hemmet i Tel Aviv. Jag reser för att känna att jag lever, sa hon plötsligt i den taxi som vi delade i Munnar i södra Indien. Och så länge jag lever dör jag inte. Nähä. Men å andra sidan hävdar andra att resa är att dö lite... Så vad ska jag tro? Verkligheten befinner sig kanske nånstans mittemellan. Och så detta med avsked och hemkomster. Början och slutet på en bra story kan aldrig överskattas. Eller hur?

Till slut en undran. Utvecklingen av resandet till andra länder och världsdelar är svindlande, samtidigt som hela världen finns tillgänglig per skärm på armlängds avstånd. Men har det egentligen påverkat vår vidsynthet och tolerans? Det verkar dessvärre knappast så, den småskurenhet och snålhet som brer ut sig fullt öppet i Sverige skrämmer mig. Den kan inga resor bota.