Kambodja i backspegeln

Gatubarnens morgonbad i Siem Reap.

Efter tre veckor i Kambodja är jag på väg till Vientiane i Laos. En ny fas av resan tar vid. Jag sitter och väntar på Lao Airs flight QV 514 i Siem Reap, och har gott om tid att fundera över min tid i landet.

Jag vill ju så innerligt gärna tycka om Kambodja med en befolkning som lidit mer än de flesta, inte minst under Röda Khmerernas skräckvälde. Men desperationen, den korrupta samhällskroppen, myglet, girigheten och de våldsamma samhällsklyftorna gör det svårt. Eller åtminstone svårare. Kambodjanerna är oftast både mycket vänliga och hjälpsamma, men det är som om en tung slöja av hopplöshet vilar över landet.

När jag går in på Cambodian Bank i Siam Reap, påtalar den uniformerade och beväpnade vakten att jag måste ta av mig kepsen, etiketten i det blankpolerade marmorpalatset är viktig. Utanför badar gatubarnen i den brunmelerade floden, jag har tidigare sett några av dem sova på bron som leder över vattnet till mitt hotell. De väljer oftast ”säkra” sovplatser där många människor är i omlopp. En bit bort spelar en liten orkester bestående av minoffer. Musikerna saknar ben och ibland armar, flera av dem är blinda. Under vistelsen i Siem Reap har jag lyssnat till minst 15 minofferband utanför tempel, på marknader och i köpcenter. Så nära men ändå så långt bort från maktens marmorpalats och etikettsreglemente. Det blir till en bild av de avgrundsdjupa samhällsklyftorna i Kambodja, där en mycket liten, men tydligt urskiljbar grupp rika flashar med bankkontona, medan det stora flertalet kambodjaner kämpar för att få mat på bordet.

En av många orkestrar med minoffer. Här utanför ett tempel i Angkor.

Och hur ska jag som turist förhålla mig? Till alla föräldralösa, stympade och tiggande, till tonårsmödrarna med ammande småbarn vid bröstet? Till maffian som ”beskyddar” hotellen, butikerna, gatubarnen och de hemlösa, som styr prostitutionen och barnhandeln?  Inte konstigt att jag ansätts av desperata försäljare och utsätts för avancerade försök till kortbedrägerier. Jag är själv en vandrande dollarsedelbunt. Och genom min klädsel, kamera och ryggsäck flashar jag med min rikedom.

Min tacksamhet över att ha fått uppleva Kambodja är stor. Tre veckor i landet är inte mycket och det är förstås troligt att jag missuppfattat ett och annat. Det där med koder är inte lätt och graden av oförutsägbarhet är stor. En viting är visserligen en vandrande cashmaskin, men i underläge. Det är bara att tugga i sig.

Jag tänker också på alla och allt som gjort vistelsen i Kambodja minnesvärd. På samhällsivraren och universitetsläraren Ly i som lät mig besöka kåkstan i Battambang och alla barn och ungdomar på kvällsskolan i samma område, tuktukföraren Saveon som tog mig på en tre dagars tempelsafari i Angkor, på den unge öppenhjärtiga hotellmanagern i Phnom Penh som lärde mig så mycket om Kambodjas mörka sidor. Jag tänker också på National Museums skatter, Röda Khmerernas tortyrkammare i Phnom Penh, Killingfields, de fantastiska teater- och nycirkusföreställningarna med unga kambodjanska artister, samt samvaron med de trevliga kanadickerna Helen & Davide. Slutligen, och inte minst, de miljontals fladdermöss jag fick tillfälle att filma utanför Battambang.

Good Bye, Kambodja! Nu väntar laoiterna och de stora skogarna. Dags att äntra Lao Airs lilla propellerplan till Pakse, där byter jag flyg till Vientiane, Laos huvudstad.

Tempelfrossa

Det enorma tempellandskapet Angkor utanför Siem Reap i Kambodja är en turistmagnet, ett av världens underverk och världens i särklass största sammanhållna område med arkitektonisk urgammal rikedom, templet Angkor Wat, världens största religiösa byggnad, ligger i områdets centrum. Angkor, stort som ett mindre svenskt landskap, med flera hundra stenbyggningar lockar dagligen tiotusentals turister, för många är Angkor det huvudsakliga skälet till kambodjaresan. Jag beslutar mig för att ägna tre dagar åt tempelfrossa, men trots långa dagar och tuktukföraren Saveon som raskt kör mig mellan sevärdheterna, hinner jag bara med en bråkdel av alla buddhaboningar. Då har jag ändå färdats över 140 kilometer i en skakig tuktuk och klättrat i ett otal branta tempeltrappor. Allt under en smärtsamt stekhet sol.

Khmerernas väldiga konungarike växte fram på 500-talet e k och uppnådde sin höjdpunkt på 1200-talet. Sen började det gå utför. Det känns överväldigande att på plats se byggnadernas skönhet, dess arkitektur, utsmyckningar och byggtekniker. Angkor utformades när vi nordbor fortfarande var vulgovikingar eller levde i en mörk, småskuren medeltid. Hur var denna kambodjanska, högstående kultur möjlig att utveckla?

En gång i tiden fanns här också stora städer och samhällen inom området. Angkor var Sydostasiens medelpunkt, här bodde över 1 miljon människor! Det var här allting hände. Om jag hade ambitionen att redovisa en haltig beskrivning av fenomenet Angkor, skulle texten svälla ut i en oformligt tjock lunta, jag måste avstå. Istället försöker jag låta bilderna tala.

 

 Men allt är förgängligt och inget består, det gällde också de mäktiga khmerernas rike. Då en stormakt i världen, nu ett fattigt land med många allvarliga problem, en nation som kämpar för sin existens. Av detta märks nästan inget i Siem Reap, den närbelägna västerländskt orienterade staden. Här flödar ölen och kommersen når nya kambodjanska höjder. Och det tröttar att vara kulturell. Efter tre dagars tempelturer är frågan om jag inte är minst lika trött som tuktukföraren Saveon där han tar sig en tupplur i sin kärra. 

Tuktukföraren Saveon sover sött.

Låt mig avslutningsvis erkänna att soluppgången över Angkor Wat, en upplevelse som jag delade med många hundra turister och kambodjaner, är magisk. Att närma sig världens mest omfångsrika tempelkomplex i becksvarta natten där mobiltelefonernas små lampor banar väg i mörkret som små irrande eldflugor. Att se natthimlen ljusna och solen stiga upp över trädtopparna bakom templet, det är som att uppleva universums tillblivelse. Det finns något genuint uråldrigt över händelseförloppet. Fast jag var förstås tvungen att stiga upp klockan fyra på morgonen.

Samhällsivraren

Låt mig presentera Ly, 29, min guide och tuktukförare i Battambang. Han är universitetsutbildad. Förutom examen i pedagogik har han läst ekonomi och marknadsföring på universitetet i Phnom Penh. Ly arbetar som lärare på Lärarhögskolan i Battambang, men eftersom hans lön bara är 800 SEK i månaden måste han extraknäcka som tuktukförare och guide för att ha mat på bordet och kunna bistå sin familj ekonomiskt.

Ly kommer från mycket fattiga förhållanden och varje månad skickar han pengar till föräldrarna, ja han försörjer dem. I den här delen av världen saknas sociala skyddsnät och barnen är föräldrarnas pensionsförsäkring. Han stöttar också sina två yngre syskon ekonomiskt. En tung börda för en ung man. Ly har ett starkt socialt patos, månar om samhällets olycksbarn, och vill arbeta för att förbättre villkoren för de som har det sämst i Kambodja. Han har många idéer men behöver hjälp med finansieringen. 

På utflykt med Ly och hans tuktuk utanför Battambang.

Ly tar mig till den kåkstad i utkanten av Battambang där han bor. Kåkstan som ligger på området bakom den gamla järnvägsstationen är ett svartbygge som funnits i 25 år och här växte Ly upp. Hans föräldrar som byggde huset har flyttat till en släkting på landet, och nu bor Ly och hans två yngre syskon i kåken. Byggnaden, eller snarare kojan, är oerhört enkel. En lustig inredningsdetalj är att den tidigare tågperrongen skär genom huset och Ly använder perrongen som sovplats. Väggarna är tapetserade med bilder av föräldrar och syskon i olika faser av livet, Kambodja är ett klansamhälle där familjen är central. Ly visar stolt sin gitarr, ett instrument som skulle ratas av vilken svensk musikskoleelev som helst. För mig symboliserar den blåa, plastiga gitarren där den hänger på väggen en längtan efter ett annat och bättre liv. Det är som om gitarren lyser upp det dunkla rummet, ger hopp.

Det måste bli en ändring, menar Ly. De gamla korruperade politikerna måste bort. Inte så enkelt i ett land där mygel och mutor har blivit en livsstil. Guiden, tuktukföraren, lärarutbildaren, entreprenören och samhällsivraren Ly inger dock hopp. Om fler tänkte och engagerade sig som han, skulle Kambodja må bra mycket bättre.

Överst och mitten: Kåkstan i Battambang är byggd på och bredvid järnvägsrälsen bakom den nedlagda järnvägsstation. Nederst: Den åtta meter höga väktarstatyn vid stadens infart symboliserar makt och rikedom. Raka motsatsen till villkoren i kåkstan.

Street food

På den livligt trafikerade infarten till Battambang i västra Kambodja ser jag små matstånd och stannar för att hitta något att äta. Efter nära tre månader i Sydostasien har jag ätit mycket street food och mått bra. Gatumaten är ofta både billig och mycket god, ibland når den till och med gourmétnivå. En enda gång under resan har jag blivit sjuk av mat, men det inträffade efter att ha ätit på en exklusiv indisk restaurang i Phnom Penh! Så jag känner mig helt lugn när jag nalkas gatuköket i utkanten av Battambang.

Väl framme får jag en smärre chock och det vänder sig i magen. Det är friterade råttor som säljs! De små kostar 1 SEK och de större 2. I ett annat stånd serveras friterade skorpioner, används som snacks. Det blir nobben! Jag tycker man ska prova nya maträtter och äta lokalt, men för min del går gränsen vid grodor och friterade gräshoppor. Det bör väl också tilläggas att de friterade råttorna inte är stadsråttor utan råttor som fångas ute på risfälten, vegetariska råttor, om det nu kan vara till någon tröst.

Några neutrala bilder från Battambang i ett försök att neutralisera de friterade råttorna.

Rektor Bergman i katedern.

Unge herr Ly, min guide och tuktukförare i Battambang, tar Sigrún och mig till en kvällsskola i stans utkanter. Det är ett fattigt område och skolan som är byggd av tunn, korrigerad plåt drivs uteslutande med hjälp av utländska donationer. Hit kommer barn och ungdomar från de närbelägna byarna för att lära sig engelska. Först träffar vi en småskoleklass som precis börjat med språkstudierna. Sen en mindre grupp med universitetsungdomar i åldrarna 18 - 21 år. Vi uppmanas att hålla en lektion.

Det är över 30 år sedan jag senast stod i katedern och orerade, men den kambodjanska lektionen mynnar dess bättre ut i att de åtta ungdomarna, otroligt blyga och respektfulla, delar med sig av sina framtidsdrömmar. De kommer alla från utsatta områden med hög arbetslöshet, och när jag frågar dem om framtida yrkesval vill samtliga ägna sig åt någon form av business. Inte konstigt med tanke på att unga kambodjaners villkor är ganska hopplösa, inte minst vad ekonomin beträffar. Ofta måste de försörja sina föräldrar och hjälpa yngre syskon. Att gifta sig kostar mellan 50.000 och 80.000 SEK för brudgummens familj, samtidigt som lägenhetspriserna i Battambang har skjutit i höjden de senaste åren. En lägenhet kan kosta 800.000 SEK. Bara den lilla klicken rika kambodjaner har den plånboken.

Skolväsendet är också som det mesta annat i Kambodja korrupt. Den elev som vill ha ett hyfsat betyg måste komplettera med privat classes, pengar som läraren med statens godkännande stoppar i egen ficka. Elever från fattiga förhållanden är chanslösa. Med tanke på hur det kambodjanska samhället tycks fungera, är ungdomarnas drömmar om business och rikedom fullständigt förståeliga. De "mjuka" yrkena går inte att försörja sig på, och så kallade randämnena som musik och bildkonst står lågt i kurs, delvis därför att en karriär överhuvudtaget inte är möjlig.

Bambutåget

Jag älskar järnvägar. Och i Battambang får jag mitt lystmäte vad rälsresor beträffar. Bambujärnvägen är förstås ett turistjippo, men ett trevligt sådant. En gång i tiden, innan Röda Khmerernas skräckvälde, bands landet samman av en järnvägslinje från Sihanoukville vid kusten via Phnom Penh till Thailand. Av järnvägen återstår i dag bara sträckan Battambang - Thailändska gränsen. Rälsen trafikeras med enkla bambuflak på hjul, passagerarutrymmet har måttet av en ordinär dubbelsäng. Eftersom banan är enkelspårig lyfts vagnarna av spåret vid de många mötena. Regeln är att den vagn som har minst antal passagerare lyfts av banan för att den mötande vagnen ska kunna passera.

Tågmöte på bambujärnvägen.

Färden går på extremt ojämna räls med hackiga, oregelbundna skarvar. Eftersom sittflaket är beläget ett fåtal centimetrar ovanför hjulen blir åkupplevelsen total! Jag har tågnjutit i glassiga restaurangvagnar i Italien, pustat ut på ånglok i Mariefred, stressat i tunnelbanan i New York och Paris, rälsroat mig genom Tyskland och Holland, sovit på ett snigeltåg i norra Vietnam, färdats på riskfyllda bergbanor i Österrike och, inte minst, varit på dåligt humör på pendeln mellan Järna och Stockholm. Men inget går förstås att jämföra med bambujärnvägen i Battambang!

Den timslånga resan tar mig till risodlingar, små byar med hus på styltor, brunmelerade fiskevatten, fält med betande kor och vattenbufflar. Framme vid slutdestinationen finner jag en by utslagen på grund av det nyligen nedlagda tegelbruket. Barn som borde vara i skolan flockas kring oss resenärer och försöker sälja enkla halsband och annat krimskrams. Fattigdomen och desperationen gör mig ont, jag har hittills inte hittat någon bra strategi för att hantera frågan Vad kan, eller bör, jag ge tillbaka till Kambodja?

Tegelbruket nedlagt, ägaren försvunnen.

På alla kartor finns en järnväg från kusten i söder till thailändska gränsen i norr inritad. När jag kollar saken finner jag att den nya järnvägen skulle ha stått klar 2013, det senaste budet är 2018. Den dag nya banan blir verklighet är det också adjöss med bambutåget. Synd även om jag nog aldrig skulle fixa att åka den nuvarande sträckningen fullt ut ända till thailändska gränsen. En skakig resa på 110 kilometer från Battambang.

När solen går ner i Phnom Sampau.

Vid berget Phnom Sampau utanför Battambang i västra Kambodja finns en grotta med hundratusentals, ja kanske flera miljoner, fladdermöss. På vägen upp mot bergstoppen med tempelkomplexen finns också Dödsgrottan, en betydligt mindre trevlig grotta som användes till avrättningsplats under Röda Khmerernas skräckvälde. Jag håller mig till fladdermusgrottan. Varje kväll när solen går ner, flyger fladdermössen ut ur grottan för att skaffa föda. I mäktiga formationer väller de svarta små krabaterna ut ur sitt mörka bo, medan solen försvinner bakom de gamla tempelbyggnaderna och telekommasterna som lever i ohelig allians där uppe på berget. Vi turister och en och annan kambodjan samlas vid grottan och förundras över det mäktiga skådespelet som varar i tjugo minuter. Sen faller tystnaden över landskapet. Fladdermössen flyger inte särskilt långt bort, under natten håller de till på ett risfält i närheten för att jaga insekter. På morgonkulan försvinner de in i sin håla igen. De färdas, jagar och sover kollektivt, här finns inget utrymme för några som helst solodribblingar.

Fladdermusgrottan vid Phnom Sampau.

Solen sänker sig bakom tempelbyggnaderna.

Kusligt kul

Kulturskolan Phare Selpak i Battambang i västra Kambodja är värd all respekt. Här utbildas ungdomar från utsatta, fattiga miljöer i musik, teater, nycirkus och bildkonst. Ungdomar i riskzonen som man sa när jag på 90-talet jobbade i ett likartat projekt på Fryshuset i Stockholm. Phare Selpak som startade 1994 är en av de där viktiga motvikterna som behövs i alla samhällen, men kanske i synnerhet i ett land som Kambodja. Korruption, mutor, maffiaverksamhet, prostitution och barnhandel är dessvärre utmärkande för landet som har avgrundsdjupa samhällsklyftor, och där inte minst unga människor kommer till skada.

Att besöka Phare Selpak och ha förmånen att uppleva en av deras nycirkusföreställningar känns inte bara bra, det är en fantastisk förmån som också ger mig tron att Kambodja har en framtid. En (o)lustig detalj i den hormonstinna, fartfyllda föreställningen är att en av karaktärerna är till förvillelse lik Röda Khmer-ledaren Pol Pot som ung, psykopaten som under tre år, åtta månader och tio dagar mördade två miljoner landsmän och förvandlade Kambodja till ett stort koncentrationsläger. I Phare Selpaks föreställning som handlar om rädsla och spöken, har han gestalten av en akrobat med Pol Pot-glasögon, truppens toppman i det mänskliga pyramidbygget. Han som står överst och trampar på sina landsmän. Medvetet eller ej? Vet inte men kusligt kul är det! Men var är tjejerna? Ett extra plus för cirkusbandet bestående av skolans musikstudenter som lyckas mixa traditionell kambodjansk musik med västerländska fraser och uppfordrande cirkusrytmer.

Där tiden står still

I den charmiga staden Battambang i västra Kambodja, sex timmars omskakande bussresa från Phnom Penh, står tiden still. Visarna på saluhallens tornur tycks ha ramlat bort. Och lika bra är väl det. När jag var yngre fantiserade jag ofta om tillvaron innan tiden var uppfunnen, då dagsrytmen styrdes av ljus och mörker. I Battambang får jag glimtar av ett liv där klockans visare inte försvunnit, men de tycks röra sig lite långsammare när jag promenerar omkring i den behändiga lilla stadskärnan.

På en gata har en försäljare lämnat sin mobila trehjuliga butik. En kambodjansk variant av Gershwins Summertime skvalar ur trehjulingens inbyggda stereo, men av butikschefen syns inte ett spår. Längre ner på gatan har man rest ett färgrikt tält. En talsjungande röst ackompanjerad av snärtiga cymbaler och sfäriskt klockspel hörs genom tältduken, en begravningsceremoni är på gång. En hemlös kvinna med natthärbärge på en stor öppen plats i stadens centrum vaknar upp under säcken hon har till täcke. Hur tung blir hennes dag? Några munkar med tiggarskålar går över bron till templet på andra sidan kanalen. Klockan är nio på morgonen, det är en helt vanlig vardagsmorgon i Battambang och den ljumma morgonbrisen förebådar en varm dag.

Cambodian Living Arts - en motrörelse.

Spirit Within - en kambodjansk musikal på National Museum i Phnom Penh.

Det vilar en slöja av vemod över Phnom Penh, som om det tunga oket efter Röda Khmererna är alltför plågsamt att bära. Och i dess kölvatten följer samhällsklyftorna, korruptionen och maffiaverksamheten. Min unga hotellvärd berättar att hans familj som äger tre hotell i Phnom Penh betalar beskyddarpengar till en general i den kambodjanska armén för att undvika repressalier från maffian. Beskyddarverksamhet - Alla känner till och talar öppet om den, men ingen gör något. Korruption, mutor och maffiametoder har dessvärre blivit en naturlig del av den kambodjanska livsstilen och har kraftfulla förgreningar ända in i regeringsbyggnaden. Allt, precis allt, går att köpa!

De många lyxbilarna och stadsjeeparna dominerar stadsbilden. Liksom alla tiggare, handikappade och gatubarn. Reagerar inte folk på orättvisorna? På de uppenbara klyftorna? frågar jag min värd. De fattiga är fullt sysselsatta med att skaffa mat för dagen, svarar han, och medelklassen är försvinnande liten. En liten del av befolkningen i de större städerna är snuskigt rik medan flertalet kambodjaner lever mycket fattigt. Men utvecklingen går ändå framåt, fortsätter han. Bättre utbildning och ett stopp på korruptionen är nyckeln.

Desto mer inspirerande är det arbete som pågår i organisationen Cambodian Living Arts. 90 % av alla konstnärer mördades under Röda Khmerernas skräckvälde. Böcker, musikinstrument, tavlor och filmer brändes på bål. Röda Khmererna odlade en sjukligt snedvriden vision av ett maoistiskt bondesamhälle, stängde alla skolor och såg till att allt som hade med kultur och intellektuellt arbete att göra utplånades. Landet förvandlades till ett koncentrationsläger där det kollektiva arbetet ute på åkrarna var allenarådande. Ett skräckens rike där två miljoner kambodjaner mördades.

Cambodian Living Arts uppdrag är att återskapa och återupprätta den kambodjanska kulturen, 1998 började man från noll med hjälp av det fåtal konstnärer som lyckats överleva de mörka åren. Ett av resultaten kunde jag se i Spirit Within - A Passage Through Cambodian Life, en alldeles underbar föreställning på National Museum i Phnom Penh. Färgrikt och med drive tog den unga ensemblen Amatak Players mig till ett Kambodja innan katastrofen. Föreställningen kretsar kring skillnaden mellan livet på landet och tillvaron i storstan. Fyra folkligt centrala ceremonier om helande, födelse, respektive giftemål och begravning utgör föreställningens centrala, dramaturgiska stoff. Dans, teater, sång, instrumentalmusik och skuggteater är byggstenarna. En kambodjansk musikal om man så vill! Det är väl den här typen av motvikter som så innerligt behövs i en stad där kultur mer tycks vara att äga en sprillans ny BMW eller Land Rover och där till och med gatubarnen och hjälpverksamheten regisseras av maffian.

Över: Spirit Within spelas på det vackra National Museum. Under: Bröllopsceremonien ur föreställningen.