Rektor Bergman i katedern.

Unge herr Ly, min guide och tuktukförare i Battambang, tar Sigrún och mig till en kvällsskola i stans utkanter. Det är ett fattigt område och skolan som är byggd av tunn, korrigerad plåt drivs uteslutande med hjälp av utländska donationer. Hit kommer barn och ungdomar från de närbelägna byarna för att lära sig engelska. Först träffar vi en småskoleklass som precis börjat med språkstudierna. Sen en mindre grupp med universitetsungdomar i åldrarna 18 - 21 år. Vi uppmanas att hålla en lektion.

Det är över 30 år sedan jag senast stod i katedern och orerade, men den kambodjanska lektionen mynnar dess bättre ut i att de åtta ungdomarna, otroligt blyga och respektfulla, delar med sig av sina framtidsdrömmar. De kommer alla från utsatta områden med hög arbetslöshet, och när jag frågar dem om framtida yrkesval vill samtliga ägna sig åt någon form av business. Inte konstigt med tanke på att unga kambodjaners villkor är ganska hopplösa, inte minst vad ekonomin beträffar. Ofta måste de försörja sina föräldrar och hjälpa yngre syskon. Att gifta sig kostar mellan 50.000 och 80.000 SEK för brudgummens familj, samtidigt som lägenhetspriserna i Battambang har skjutit i höjden de senaste åren. En lägenhet kan kosta 800.000 SEK. Bara den lilla klicken rika kambodjaner har den plånboken.

Skolväsendet är också som det mesta annat i Kambodja korrupt. Den elev som vill ha ett hyfsat betyg måste komplettera med privat classes, pengar som läraren med statens godkännande stoppar i egen ficka. Elever från fattiga förhållanden är chanslösa. Med tanke på hur det kambodjanska samhället tycks fungera, är ungdomarnas drömmar om business och rikedom fullständigt förståeliga. De "mjuka" yrkena går inte att försörja sig på, och så kallade randämnena som musik och bildkonst står lågt i kurs, delvis därför att en karriär överhuvudtaget inte är möjlig.