Good Bye Saigon!

Det tog tid att hitta ett förhållningssätt till niomiljonersstaden Saigon eller Ho Chi Minh City som är stans officiella namn. Till en början skavde Saigons rasande tempo, uppskruvade ljudnivå och vilda utbud. Hamrade mot tålamodsnerven. Men efter tio dagar känns tillvaron här mer hemtam, jag har till och med tillskansat mig tekniken att korsa en gata vilket är ett äventyr, fotgängarna lever farligt i Saigon. Ändå beger jag mig gärna ut på upptäcksfärder till fots, det finns hur mycket som helst att kolla in...

Överst: Fine Arts Museum. Nederst: En actionrullen spelas in på museigården.

Fine Arts Museum är som så mycket annat i den här stan ett arv efter de franska kolonialherrarna. Att komma in i de vackra, luftiga salarna, som bjuder på högklassig konst från forntid till nutid, blir avstressande. Tror jag. Men på muséets innergården pågår inspelningen av en actionrulle. Det är fullt drag! Inte bara på gårdsplanen, byggnadens fönster och trappuppgångar är också ockuperade av kameramän och ljussättare. Långa elkablar krälar likt feta ormar i trapphusen. I stora högtalare vrålas instruktioner och en gigantisk konstruktion i scenbildens centrum faller med ett olidligt brak sönder och samman i tagning efter tagning. De ljusa, tysta salarna med finkultur interfolieras med populärkulturens påträngande, mer yviga formspråk. Det är som hela Saigons väsen kokats ner i det gamla franska kulturhuset. En konstinstallation!

Klottersanering?

När jag vandrar längs niomiljonersstadens breda boulervarder och trånga gränder tänker jag att klottersanering inte är någon lysande affärsidé i det här landet. Under de två månader som jag vistats i Vietnam har jag varken sett graffiti eller mer primitivt klotter. Inte förrän i Saigon. Och inte på vilken byggnad som helst! På den ärevördiga gamla katolska katedralen Notre Dame hittar jag massor med prydligt kärleksklotter typ Berit hjärta Nisse. Det känns oskyldigt, gulligt och det stör i alla fall inte mig. Men vad säger den kontrollnojiga vietnamesiska staten om tilltaget? Förmodligen ingenting eftersom Partiet, enligt vietnameser jag talat med, starkt ogillar den katolska kyrkan. Buddhisterna kan lätt kontrolleras av statsapparaten, men katolikerna styrs av påven i Rom. Storebror som storebror tänker jag.

Värmedis i Saigon, eller är det luftföroreningar? I Botaniska trädgården hittar jag en vilsekommen sjöjungfru mitt i klorofyllen.

Termometern visar 32 grader plus så i dag är det också dags att skicka hem de varma kläder som jag använt i norra Vietnam. Ärendet ger mig anledning att besöka Centrala Postkontoret. Den pampiga byggnaden i fransk kolonialstil tjänar fortfarande sitt syfte. Men man får inte ha bråttom. Fyra blanketter måste fyllas i. Noggrant. Jag får bakläxa flera gånger. Fyra handläggare tar sig an olika moment av uppdraget. Slutligen fixar paketinslagaren inslagningen och damen i kassan tar emot avgiften. Det tar sin lilla tid, men i gengäld får jag njuta av den vackra byggnaden. L ä n g e! Och packningen blir plötsligt 7,2 kilo lättare.

Centrala postkontoret i Saigon. I fonden ett porträtt av Ho Chi Minh. Personlighetskulten odlas storskaligt! På den undre bilden syns postens telefonkiosker i mahogny, numera använda till bankernas ATM-automater.

Även i smarta, framåtsyftande Saigon ser jag förstås traditionella vietnamesiska arketyper som mannen med de frityrstekta risbollarna och fruktförsäljerskan med sitt ok. Vissa företeelser är beständiga, även i en föränderlig värld. Det känns tryggt.

I morgon byter jag tillvaron i storstan mot sju dagars lantligt liv på en ö i Mekongfloden, sex timmars resa söderut med taxi, två bussar, mopedtuktuk och båt. Jag har alltid gillat kontraster. Good Bye, Saigon!

Äta med pinnar. Hur svårt kan det vara?

Lunch på min favoritrestaurang i Saigon, en enkel kvarterssylta med rostfria bord och pallar (lätta att skölja av). Lite skolbespisningskänsla, men vilken suverän mat!

Jag växte upp i landet Brunsås med kåldolmar, köttfärslimpor och slottsstekar på köksbordet. Att äta på restaurang var det aldrig tal om trots att far var krogmusiker. Men så småningom började också mat från andra kulturer och världsdelar etableras i Stockholm. Jag kom framför allt att älska asiatisk mat. Sen dess har jag ätit på många asiatiska krogar, men det är lika bra att erkänna, jag har aldrig lärt mig äta med pinnar! Jag har vägrat! Vet inte vad som ligger bakom denna avgrundsdjupa hang up, men kanske beror pinnskräcken på det obligatoriska trumspelet under mina år i Kungliga Flottans Musikkår, en av de mer udda orkestrar som krävt min medverkan. Jag var helt enkelt tvungen att använda trumpinnarna i tid och otid (ja jag vet att det egentligen heter trumstockar). Att promenera med en trumma på magen i vaktparaden när det är 13 grader kallt är verklingen ingen barnlek. Eller att stava upp en virvel under kommendörkapten Drivings buttra övervakning. Dessutom var jag nog inte mycket till trummis. Att säga att jag var en fejk är väl att ta i, men något av en militär luftgitarrist på virveltrumma var jag nog. Vilket inte gjorde saken så mycket bättre.

Men efter att ha tillbringat två månader i Vietnam, börjar jag bli ganska haj på pinnarna. Det har lossnat. På vietnamesiska restauranger utanför turistghettona erbjuds oftast inga andra bestick, så egentligen finns det inget realistiskt alternativ. Och numera funkar det. Att äta en vällagad vietnamesisk måltid med pinnar är dessutom en betydligt mer lustfylld sysselsättning än att trumma sig igenom Kungliga Flottans Paradmarsch en svinkall vinterdag på Norrbro i Stockholm. Ja det går ju överhuvudtaget inte att jämföra. Inte på något vis.

Unge Bergman (t v) med trumma på magen. Trumkompisarna heter Ingvar Avestedt och Leif Andersson. Bilden från ett flottbesök i London.

Pappersgudarna

Frågan är om inte Jade Emperor Pagoda i Ho Chi Minh City är det mest spektakulära av alla Vietnams tempel och pagodor, byggt 1909 och tillägnad den taoistiska guden Ngoc Hoang, The Jade Emperor. Via den ganska skräpiga tempelgården och en damm med små sköldpaddor, kommer jag in i helgedomen som härbärgerar ett antal olycksbådande figurer. Mystiska. Despotiska. Smått kusliga. Oförutsägbara. Ja så långt från en moderlig jungfru Maria och blid Jesus man kan komma! Snarare upplever jag det buddhistiska-taoistiska formspråket som en blandning av katolicismens djävulsskildringar och nöjesparkens skräckkammare. En mix som vågar släppa loss de mörka krafterna!

Alla figurer är gjorda av returpapper med hårdfernissa som yttre skal. Skickligt skulpterade i papier mache! Här träffar jag The City God, en till synes ondsint liten man i kockmössa och Resandets Gud i form av en röd häst. Helvetets Härskare omges av sex skumma hejdukar, det är i alla fall vad mina västerländska glasögon ser. De trätavlor som detaljerat visar vad som händer oss förtappade, syndfulla varelser, är i all sin kuslighet ett mästerverk. Och i ett rum sover en tempelvakt sin middagssömn, helt oberörd av människoskarorna som drar förbi samtidigt som en guide talar högt och obehindrat i mobilen.Vid templets entré ligger de små bodarna där månglarna saluför olja i begagnade pepsicolaflaskor, knippen med rökelse och fat för offergåvor i form av frukt, mat och dryck.

Den otvungna vardagsstämningen parat med pappersfigurernas woodoo-approach, står i bjärt kontrast till den hängivenhet som tempelbesökarna visar. En gammal kvinna i slitna kläder och härjat ansikte kramar ömt Resandets Gud, låter hästens lilla bjällra ljuda, smeker djurets huvud och gnider sen händerna mot sin panna och kinder. Transformerar kraften. En fet fläsksvål på ett litet fat bärs fram av en man och placeras framför The City God. Slingor av rökelse strilar upp mot taket. Innerliga böner hörs mumlas. Från ett av de mindre tempelgårdarna hörs sång, en religiös evighetsslinga frampressad ur ett par skraltiga högtalare. Ett varmt lugn härskar i den överkejserliga gudens domäner här på jorden.

Ute på tempelgården lyfter ett par ruggiga duvor och en stor, fet råtta rasslar förbi mina fötter. Utanför pagodan rusar trafiken i ett vanvettigt tempo. Plötsligt inser jag att jag befinner mig långt från min hemorts lugna villakvarter. Mycket långt.

I biosalongens mörker...

Ho Chi Minh City, eller Saigon som vi turister envisas med att fortfarande kalla stan, är en pulserande, högröstad metropol. Modern och västerländsk. Djärva skyskrapor och en trafik hetsigare än i Hanoi (vilket jag inte trodde var möjligt). HCMC är motorn i Vietnam, stan frontar utvecklingen. Men här finns också mer genuina vietnamesiska tillbehör som gatuköken med rykande grytor, de ambulerande gatuförsäljarna på sina högtalarförsedda cyklar samt en stor marknad, även om Ben Than Market bär mer spår av Hötorgshall än asiatisk marknadsplats. Det är vietnamesisk vinter men temperaturen pendlar kring 30 grader plus. Med andra ord: Djävligt svettigt!

Efter en längre promenad på stan söker jag inomhussvalka i Återföreningspalatset, en av de mer märkliga byggnaderna i centrum. Den sydvietnamesiska presidenten Ngo Dinh Diem, uppbackad av USA men avskydd av folket, lät uppföra palatset efter att den tidigare maktboningen bombats sönder och samman av hans eget flygvapen i ett misslyckat kuppförsök. Den här gången inreddes det överdådiga, luftiga palatset med ett rejält skyddsrum. Diem hann dock aldrig njuta av sin skapelse, han mördades tre år innan palatset stod klart 1966.

I palatset kök hittar jag den här manshöga matberedaren - snacka om cementblandare!

Återföreningspalatset har en speciell plats i vietnamesernas hjärtan. Här skedde den formella återföreningen mellan Syd- och Nordvietnam. När den nordvietnamesiska befälhavaren utan blodspillan tågade in i Saigon och med tank forcerade den höga järngrinden till palatset, möttes han av den sydvietnamesiska generalen Sinh som utbrast Jag har väntat på att överlämna makten till er sen i morse, varpå nordvietnamesen replikerade Ni kan inte lämna över något ni inte har. Bevingade ord i Vietnam.

En svalkande tur genom de luftiga, mycket vackra salarna visar på ett strålande exempel 1960-talsarkitektur när den är som bäst. Den vackra biosalongen är min favorit och får mig att bortse från avhuggna elefantfötter och andra bisarra inredningsdetaljer. En vandring ner i underjorden till presidentens bunker är också fascinerande med direkttelefonlinje till maktens korridorer i Washington och komplett radioutrustning. Vid palatsets utgång finns en liten biosalong som visar en film om Vietnamkriget och återföreningen. Berättelsen är intressant men bitvis propagandistisk och rejält fosterländsk. Filmen avslutas med Vietnams nationalsång och jag visste sedan tidigare att besökarna förväntas resa sig när hymnen spelas. Eftersom Sigrún och jag är ensamma i salongen avstår vi från hedersbetygelsen. Det betyder inte att jag saknar respekt för Vietnam. Tvärsom. Efter två månader på luffen är jag fortfarande nyfiken och mycket stimulerad av Vietnam, kulturen och den vietnamesiska vardagen. Det är lätt att resa här. Människorna är vänliga och hjälpsamma. En flottfläck i protokollet är att polisen vid flera tillfällen hämtat våra pass från hotellet (vi har tre månaders visum och sysslar inte med skumraskaffärer). Där kommer enpartistatens paranoida kontrollbehov upp till ytan.

 

Koho-folket

Koho-folket utanför Dalat. Fotografering är inte tillåten i byn. Bilderna är hämtade från siten "Minorities of Vietnam".

Vietnam har 54 minoritetsbefolkningar, alla med sitt eget språk och kultur. Jag har tidigare berättat om mötet med triberna i Sapa i uppe norr vid gränsen mot Kina. Nu befinner jag mig i Dalat på Sydvietnams högland och söker kontakt med de triber som är bosatta här. Gemensamt för alla minoriteter, vare sig de bor i Sapa eller Dalat, är att de lever under mycket svåra förhållanden, de har alltid behandlats illa av stat, majoritetsbefolkning och kolonialherrar. Men frågan är om inte Koho-folket, bosatta några mil utanför Dalat, är den minoritet som lidit mest.

Förhållandet mellan triberna och majoritetsbefolkningen är komplicerat och misshälligheterna går hundratals år tillbaka i tiden. Den vietnamesiska utvecklingen har bidragit till att minoriteterna fördrivits till reservatsliknande områden. I perioder har egna skolor, språk och kultur förbjudits, urgamla landområden har konfiskerats. Den vanmakt som uppstår när den egna situationen inte går att påverka har skapat grogrund för gerillarörelser bland triberna. Incidenter inträffar och allvarliga oroligheter blossar upp då och då. Under Vietnamkriget allierade sig Koho-triben med amerikanska armén. Stamfolket tränades av CIA och krigade mot Nordvietnam som senare gick segrande ur kriget, Den oheliga alliansen med USA har kostat Koho mycket lidande (min undran efter att träffat en del bybor är hur mycket dessa genuina naturmänniskor egentligen förstod av krigsproblematiken och vad dom gav sig in i). Efter kriget försökte den vietnamesiska regeringen splittra och minimera stammen genom tvångsförflyttningar och genom att bränna odlad mark, vilket medförde nya upplopp som fick tusentals människor att fly över gränsen till Kambodja. Och förföljelserna och orättvisorna tycks fortsätta, även om det inte är den officiella lägesbeskrivningen.

Det finns flera riggade turistbyar med uppklädda (läs utklädda) minoritetsgrupper att besöka utanför Dalat. Men till mer genuina byar krävs ett speciellt visum. Jag har turen att komma med i en besöksgrupp med Rot som guide. Han kallar heldagen för The Secret Tour. Rot stammar från Koho men adopterades som elvaåring av polischefen i Dalat. Han är en av tre Kohos med universitetsutbildning. Koho-triben består av 7000 människor, varav 900 bor i den by som gruppen besöker. Här är Rot född och här bor hans biologiska föräldrar och elva syskon. Rot talar förstås språket och känner alla i byn vilket fördjupar upplevelsen, ja det blir direkt avgörande för kontakten. Efter lunch i trädgården i Rots barndomshem, hälsar vi  på en av familjerna i byn. Det enkla trähuset med stampat jordgolv, den sotiga eldstaden och hönorna som spatserar in och ut förpassar mig trehundra år tillbaka i tiden.

Kvinnorna i huset kallar oss amerikaner, vilket är synonymt med vithyade främlingar i ordets mest positiva bemärkelse. Besöket utvecklas till ett mänskligt möte som jag nog aldrig kommer att glömma. Kvinnorna är intensiva både verbalt och vad kroppsspråket beträffar. Alla kedjeröker, några bolmar på stora pipor. Alla är analfabeter och de flesta giftes bort i 13 - 14 års åldern. En koho-kvinnas främsta dygd är att vara en bra väverska. Vid giftemål köper brudens föräldrar brudgummen och efter bröllopet flyttar brudgummen till svärföräldrarnas hus där han närmast betraktas som livegen. Här kan man tala om kvinnomakt!

Rot förklarar och tolkar. Kvinnorna tycker att amerikanerna är så vackra. Vi replikerar att kohokvinnorna är bra mycket vackrare. Detta följs av förtjusta fniss och skratt. Men hur kom ni hit allihopa? Hur gick det till? frågar kvinnorna. Och varför? Varför vill amerikanarna komma just till vår by? Stundtals råder en förtätad stämning. Och mitt eget liv ställs i bjärt kontrast till bykvinnornas hårda men på ytan okomplicerade tillvaro. Frågorna hopar sig: Förstår dom hur olika vi är? Köper jag mig autentisk etnicitet på bybornas bekostnad? Vad ger det här dem? Allt efter som samtalet fortskrider dyker nya kvinnor upp i dörrhålet. De tycks vara klädda i sina finaste kläder och tittar nyfiket på oss. Ryktet går i byn. Ingen kommer in i huset utan att vi ber och trugar, därefter glider de in en efter en och sätter sig på jordgolvet. En av kvinnorna sjunger en sång med uttrycksfull röst. Det bränner till, känns oerhört naket och äkta. När vi efter dryga två timmar (verkar som högst en kvart) tar avsked, möts vi av enorma proteststormar. Stanna kvar, ät kyckling och drick vin med oss! Vi ställer till fest! Ett frestande anbud, men Rot har tidigare berättat om det grava alkoholintaget i byn, så reträtten känns läglig.

I minibussen på väg tillbaka till stan berättar Rot att han är osäker på hur länge han kan fortsätta med turerna till byn. Flera gånger har han förhörts av myndigheterna och menar att en koho som tar utlänningar till reservaten anses som en suspekt medborgare, ja en säkerhetsrisk. Det finns en starkt grundad uppfattning bland den politiska makten att det är utländska krafter som uppviglar triberna mot staten, en teori som inte delas av ledande internationella människorättsorganisationer. Dessa har genom åren riktar hård kritik mot Vietnams regering för behandlingen av minoritetsfolken. Rot menar att det faktum att hans fosterfar är polischef hittills har räddat honom. Men vad händer när polispappan en dag går i pension?

Tyvärr är fotografering förbjuden i byn. Attan, jag som hade både stillbildskamera, filmkamera och bandspelare i ryggan. Det hade kunnat bli mitt livs dokumentation. Men så tänker jag att mötet skulle ha sabbats av allt klickande och blippande, vi hade förmodligen inte kommit så nära om tekniken stått i vägen. Och kanske det är precis just så: De bästa minnena behåller jag inombords arkiverade i min hjärnas opålitliga hårddisk.

Mumsigt!

Friterade gräshoppor med chillisås.

Dalat på Sydvietnamska höglandet är Vietnams växthus. Härifrån skickas grönsaker, frukt och blommor över hela landet. Klimatet i Dalat sägs vara som en enda lång vår. Året runt! Men när jag besöker stan är det regnigt och blåsigt även om många växter står i full blom. Det känns ungefär som en halvtaskig försommardag i Järna. Egentligen borde jag väl skriva om den fantastiska, krispiga salladen och spenaten som jag äter här eller berätta om vilket Mecka för vegetarianer som stan kommit att bli. I stället väljer jag att förmedla några betydligt mer bisarra vietnamesiska matvanor.

I går åt jag friterade gräshoppor. De små insekterna används som snacks och doppas i stark chillisås. När jag vant mig vid det krasande ljud som uppstår när jag tuggar i mej de små krypen, smakar de faktiskt ganska mumsigt. Silkesmaskar är ett annat proteinrikt kosttillskott, de pormaskliknande läckerheterna saluförs i stora bambukorgar på varenda marknad. Grillad groda prövade jag redan på 90-talet på en vietnamesisk restaurang i New York. Nu testar jag grodan igen. Tja den smakar ungefär som en urblekt minikyckling, ganska OK.

Maträtter som jag definitivt inte kommer att provsmaka är hund, råtta och katt. Faktum är att hund är eftertraktad festmat i Vietnam. När jag frågar min vietnamesiska guide Rot om det finns risk för att jag ovetandes serveras hund skrattar han. "Not a chance, man!" Hundköttet betingar ett betydligt högre pris än t ex anka eller kyckling, och är dessutom en bristvara. Hussar och mattar får se upp, hundstölder tillhör vardagen här.

De för en västerlänning bisarra matvanorna ingår förstås inte i det kulturarv som fransmännen lämnade efter sig när de sparkades ut ur landet. Och det gäller i synnerhet inte Le Petit Paris som Dalat kallas. Hit flydde kolonialherrarna från den tropiska hettan vid kusten. Här byggdes de franska kvarteren och de pampiga europeiska villorna som klättrar längs bergssluttningarna. Här inandades frisk bergsluft och bestegs mjuka berg. Här omhuldades det franska köket. Fransoserna införde också kaffedrickandet. Till en början importerades kaffebönorna från Afrika, men ganska snart började vietnameserna odla sitt eget kaffe. I dag är landet den näst största kaffeproducenten i världen.

En lustig detalj: När du beställer vietnamesiskt kaffe får du också alltid en kopp te som en slags stimulansstereo för smaklökarna. Istället för att välja kaffe eller te serveras både och! Kaffedrickandet lär vara en aldrig så upparbetad vana, men vietnameserna ger inte upp sina tusenåriga tetraditioner!

Gammal tekanna på Art Brut-cafeet 100 Roofs i Dallat.

Marknad i en liten by utanför Dalat.

Långt från Sin City

Old man Bergman har just klivit in i tempelklockan och en munk (skymd bakom klockstapeln)  sjunger sin melismatiska sång samtidigt som han slår efterklangsrika slag på klockan. En omvälvande klangmassage!

Nha Trang, bad- och nöjeslivets okrönta huvudstad i Vietnam, är en märklig hybrid, stadsplanerarna tycks ha hämtat inspiration från Frankfurt (en kall businesstad som jag känner mig vilsen i), Gran Canaria och Disneyland! Längs strandlinjen står de internationella hotellskraporna på rad med Sheraton och Mariott i spetsen. Och där lyxhotellen slutar tar bankpalatsen vid. Väldigt lite Vietnam om jag säger så... Här finns smarta nattklubbar, blippande discotek och svulstigt smaklösa juldekorationer. Mitt eftermiddagskaffe serveras av tomtenissar, allt för att behaga oss turister (93 % av Vietnams befolkning är buddhister, så varför denna julhysteri?) Här kan jag också köpa skor och väskor i krokodilskinn, ja t o m en äkta uppstoppad krokodil. Den genuina vänlighet jag hittills mött i Vietnam är svårare att hitta här. Innevånarna är mer slutna, är väl helt enkelt jävligt trötta på oss turister. Det har jag förståelse för.

Märkligast är ändå att de flesta butiks och ordningsskyltar är tvåspråkiga, vietnamesiska och ryska. Kanske ändå inte så konstigt eftersom det på butiksgatorna och strandpromenaden kryllar av nyrika ryssar, biffiga machotyper med tjurnackar och mulliga sextiplusdamer i åtsittande, djärvt urringade korvskinnsblusar och superblonderat hår. Ryssarna tycks ha ockuperat staden, 2.000 flygs in från Moskva varje dag! Min vietnamesiska hotellvärd tar lektioner i ryska och behovet av skyltar och menyer på ryska har skapat ett nytt inhemskt affärsområde. Och allt detta startade för bara två år sedan! Överallt ser jag cementblandare och långtradare med byggmaterial. Stan växer så det knakar, men det är bara hotellskyskrapor och shoppingcenter som byggs. Fråga 1) Hur ska detta sluta? Fråga 2) Är jag i Vietnam eller drömmer jag?

På ett café ser jag en rysk man i min egen ålder tillsammans med sin livvakt (så uppfattar jag situationen) och en mycket vacker, alltför ung prostituerad vietnamesiska. Och en obehagligt kall vind drar in från det hav som utgör ställets panoramavy.

Men som tur är finns också ett annat Nha Trang. När jag förpassar mig tillräckligt långt från stranden och turistbutikerna, finner jag leriga, oasfalterade gränder, enkla verkstäder och krogar typ "hål i väggen". Här hittar jag också fotografen Long Thanh, Vietnams mest kända fotograf med internationellt renomé. På hans galleri njuter jag av magiska bilder som skildrar vardagen i Vietnam. När Long Thanh hör att jag är från Sverige skiner han upp. "Ah, Hasselblad" säger han "That´s my camera". Bilderna etsar sig fast, inte minst porträtten av gamla människor där rynkorna och skrynklorna i de erfarna ansiktena blir till levnadskartor att orientera sig i.

Två fotografier av Long Thanh. På den undre syns en gammal chamkvinna, en minoritetsbefolkning med rötter bl a i Nha Trang. De extraordinära öronsnibbarna får kvinnorna av att bära extremt tunga örhängen.

Tio minuters gångväg från Long Thanh Gallery ligger den mäktiga Long Son Pagoda. På bergskrönet bakom pagodan finns en jättelik vit Buddha. På väg upp till toppen hör jag melismatisk sång och dov klockklang. Vid en stor tempelklocka står en gråklädd munk och sjunger samtidigt som han sparsamt låter den väldiga klockan ljuda. Munken bjuder mig att klättra in i klockan för att inifrån uppleva klockklangen. Jag tror det är en bönebefrämjande gärning snarare än ett fysikaliskt musikexperiment. Först är jag lite tveksam, men vad fan... jag har ändå haft tinitus i över 40 år, så det här kan ju varken göra till eller ifrån. Jag kliver in i klockan och känner mig som en levande iscensättning av en av den franske mästaren Magrittes tavlor. Och min lilla minibandspelare som jag alltid har i fickan triggas igång. Inne i klockan mixas munksången där ute med klockklangen där inne på det mest häpnadsväckande sätt. Ett extremt inspelningsuppdrag och en strålande klangmassage! Ljudfilen arkiverar jag i mappen för Vietnamesiska Ljud.

Slutligen ett besök på Po Nagar Cham Towers, denna märkliga samling byggnader, vackert belägna på en kulle strax utanför centrum, och som började byggas på 700-talet av Chamfolket, en etnisk minoritet som farit illa genom århundraden. En gång var de innevånare i det mäktiga kungadömet Champa där Cham Towers tjänade som religiöst nav och försvarsanläggning för den hinduiska grenen av minoriteten (det finns också en islamistisk). Byggnaderna används fortfarande för religiösa riter av chamfolket. På den stenlagda gården bakom tempelbyggnaderna dansar en grupp chamkvinnor i sina traditionella blå dräkter. Klädedräkternas intensivt blå färg mot de terrakottafärgade tempelbyggnaderna är en ögonfröjd. Den mjuka indieninspirerade dansen förpassar mig århundranden från nattklubbar och krokodilskinnsskor. 1. 300 år närmare bestämt och Sin City känns långt borta. Väldigt långt borta.

1. En del av det mäktiga Po Nagar Cham Towers. 2. Dansande chamkvinnor.              3. Läsande ung munk.

Himlen gråter stilla

Guiden Linh framför namntavlan på de 504 bybor som mördades.

Klockan 7.30 på morgonen den 16 mars 1968 landsätter fem helikoptrar det amerikanska kompaniet Charlie, 100 unga killar på 18 - 19 år som nyss slutat high school och under åtta månader utbildats till massmördande elitsoldater, utanför den lilla byn My Lai i Son My i Quang Ngai-provinsen. Det är skördetid och innevånarna har just stigit upp, ätit sin nudelsoppa, druckit te och gör sig redo att gå ut på fälten för att bärga risskörden. Kriget har pågått i några år men byn har inte tidigare utsatts för direkt eldgivning, många närbelägna orter lider av helikopterräder, tunga bombanfall och luftvärnsangrepp. Amerikanarna har besprutat de närbelägna skogssluttningarna med det fruktade avlövningsgiftet Agent Orange för att kunna beskjuta Viet Cong, Giftet visar sig få fruktansvärda konsekvenser för befolkningen, bl a föds 500.000 gravt missbildade barn, åkrar och vattendrag förgiftas. Innevånarna i My Lai har byggt några mindre skyddsrum som används när kanonerna hörs mullra, annars är läget förhållandevis lugnt. Alla män i vapenför ålder är ute i krigszonerna långt från byn, kvar finns lite över 500 gamlingar, kvinnor och barn. Det är läget när kompani Charlie under ledning av löjtnant William Calley närmar sig byn.

Det som sen händer är oförklarligt och visar krigshandlingar i dess mest bestialiska form. Under fyra timmar mördas, skändas och lemlästas obeväpnade civila gamlingar, gravida kvinnor, barn och spädbarn. Gruppvåldtäkter äger rum, kroppar stympas och samtliga hus sticks i brand. 504 innevånare mördas kallblodigt, bara åtta överlever gömda under högarna med döda kroppar. Inte ens byns djur skonas, allt skjuts sönder och samman.

"Jag gav dem en fin pojke men fick tillbaka en massmördare" (Soldatmamma).

Krigsledningen mörkar händelsen, bl a genom att ett år senare återvända till My Lai och fälla en 500 kilos bomb för att undanröja bevis. Anledningen till att Son my-massakern två år senare ändå kommer till allmän kännedom är de 40 bilder som en arméfotograf tog under räden. 18 av dessa var färgfoton som visar att offren är obeväpnade civila som utsätts för ogripbara grymheter. De sistnämnda bilderna redovisades aldrig för krigsledningen eller arméns informationsavdelning. Fotografen behöll bilderna och efter att två år senare begärt avsked från armén sålde han materialet till Life Magazine. Dokumentationen spreds snabbt i USA och västvärlden. My Son-massakern väckte avsky och blev direkt avgörande för att krigsopinionen vände i USA och Europa, men det skulle ändå dröja sju år till krigsslutet på det som har kallats världshistoriens mest meningslösa, onödiga krig. Det sorgliga är att under den tiden hann många stora och små Son My-massakrar inträffa, men bevis i form av bilder och annan dokumentation saknas. Ironiskt nog sköttes bevisföringen i fallet Son My av förrövaren själv, den amerikanska krigsmakten, bevis i form av 18 färgfotografier. Inte ett enda vietnamesiskt foto togs, i Vietnam fanns vid denna tid ingen färgfilm, ja knappast ens några kameror.

Ett av fåtal kvarvarande bruksföremål i den övrigt nerbrända byn.

Och vad hände med löjtnant Calley som så bestialiskt eldade på sina unga adepter? Först fick han medalj för tapperhet i fält (!) men så småningom fälldes han i krigsrätt och dömdes till livstids fängelse. Ingen annan åtalades. Efter tre månader i häkte förvandlades Calleys straff till två och ett halvt års husarrest. Handlingen väckte avsky inte minst i USA, men mörka krafter stöttade Calley som firades av nationalister, vapenfixerade dönickar och krigshetsande organisationer vid ovationsartade framträdanden över stora delar av USA. I dag driver Calley en juvelerarbutik i Oregon.

Det här berättar min unga kunniga guide Linh på Son My Memorial Museum i My Khe norr om provinshuvudstaden Quang Ngai. Museisamlingarna känns kusligt overkliga och den masoleumsliknande museibyggnaden inramas av svartbrända husgrunder. Det paradoxala är att den här byn är den mest genuint trevliga ort som tänkas kan. Byborna är otroligt hjälpsamma och vänliga, bl a träffar jag Bruno, byns enda utlänning,  en fransk expat som bott här i nio år och hans vietnamesiska fru Nkieu som visar mig byn och sitt underbara hus. Och vid bron som leder över kanalen hittar jag, efter tips från Bruno, en av landets bättre restauranger i budgetklassen.

Det folktomma hotell som jag bor på ligger ett stenkast från Vietnams finaste kustlinje med kilometerlånga öde sandstränder. Inte en solstol eller strandparasoll. Kanske kastar ortens mörka historia skuggor över de saltstänkta havsstränderna? Drabbad av museibesöket, smått chockad och eftertänksam, ser jag det som direkt omöjligt att sätta mig i en solstol på stranden läppjandes en paraplydrink. Men taktfullt nog erbjuder Hotel My Khe varken solstolar eller paraplydrinkar. Iställer vandrar jag långsamt längs vattenlinjen till en liten fiskeby norröver. Bränningarna dånar och vid havshorisonten mörknar himlavalvet. Varmt, varsamt regn börjar falla. Himlen gråter stilla.

Överst och mitten: Bilder från  Son My-massakern publicerade i Life Magazine 1970. Nederst: Överallt på området för massakern syns träd med kulhål.