Koho-folket

Koho-folket utanför Dalat. Fotografering är inte tillåten i byn. Bilderna är hämtade från siten "Minorities of Vietnam".

Vietnam har 54 minoritetsbefolkningar, alla med sitt eget språk och kultur. Jag har tidigare berättat om mötet med triberna i Sapa i uppe norr vid gränsen mot Kina. Nu befinner jag mig i Dalat på Sydvietnams högland och söker kontakt med de triber som är bosatta här. Gemensamt för alla minoriteter, vare sig de bor i Sapa eller Dalat, är att de lever under mycket svåra förhållanden, de har alltid behandlats illa av stat, majoritetsbefolkning och kolonialherrar. Men frågan är om inte Koho-folket, bosatta några mil utanför Dalat, är den minoritet som lidit mest.

Förhållandet mellan triberna och majoritetsbefolkningen är komplicerat och misshälligheterna går hundratals år tillbaka i tiden. Den vietnamesiska utvecklingen har bidragit till att minoriteterna fördrivits till reservatsliknande områden. I perioder har egna skolor, språk och kultur förbjudits, urgamla landområden har konfiskerats. Den vanmakt som uppstår när den egna situationen inte går att påverka har skapat grogrund för gerillarörelser bland triberna. Incidenter inträffar och allvarliga oroligheter blossar upp då och då. Under Vietnamkriget allierade sig Koho-triben med amerikanska armén. Stamfolket tränades av CIA och krigade mot Nordvietnam som senare gick segrande ur kriget, Den oheliga alliansen med USA har kostat Koho mycket lidande (min undran efter att träffat en del bybor är hur mycket dessa genuina naturmänniskor egentligen förstod av krigsproblematiken och vad dom gav sig in i). Efter kriget försökte den vietnamesiska regeringen splittra och minimera stammen genom tvångsförflyttningar och genom att bränna odlad mark, vilket medförde nya upplopp som fick tusentals människor att fly över gränsen till Kambodja. Och förföljelserna och orättvisorna tycks fortsätta, även om det inte är den officiella lägesbeskrivningen.

Det finns flera riggade turistbyar med uppklädda (läs utklädda) minoritetsgrupper att besöka utanför Dalat. Men till mer genuina byar krävs ett speciellt visum. Jag har turen att komma med i en besöksgrupp med Rot som guide. Han kallar heldagen för The Secret Tour. Rot stammar från Koho men adopterades som elvaåring av polischefen i Dalat. Han är en av tre Kohos med universitetsutbildning. Koho-triben består av 7000 människor, varav 900 bor i den by som gruppen besöker. Här är Rot född och här bor hans biologiska föräldrar och elva syskon. Rot talar förstås språket och känner alla i byn vilket fördjupar upplevelsen, ja det blir direkt avgörande för kontakten. Efter lunch i trädgården i Rots barndomshem, hälsar vi  på en av familjerna i byn. Det enkla trähuset med stampat jordgolv, den sotiga eldstaden och hönorna som spatserar in och ut förpassar mig trehundra år tillbaka i tiden.

Kvinnorna i huset kallar oss amerikaner, vilket är synonymt med vithyade främlingar i ordets mest positiva bemärkelse. Besöket utvecklas till ett mänskligt möte som jag nog aldrig kommer att glömma. Kvinnorna är intensiva både verbalt och vad kroppsspråket beträffar. Alla kedjeröker, några bolmar på stora pipor. Alla är analfabeter och de flesta giftes bort i 13 - 14 års åldern. En koho-kvinnas främsta dygd är att vara en bra väverska. Vid giftemål köper brudens föräldrar brudgummen och efter bröllopet flyttar brudgummen till svärföräldrarnas hus där han närmast betraktas som livegen. Här kan man tala om kvinnomakt!

Rot förklarar och tolkar. Kvinnorna tycker att amerikanerna är så vackra. Vi replikerar att kohokvinnorna är bra mycket vackrare. Detta följs av förtjusta fniss och skratt. Men hur kom ni hit allihopa? Hur gick det till? frågar kvinnorna. Och varför? Varför vill amerikanarna komma just till vår by? Stundtals råder en förtätad stämning. Och mitt eget liv ställs i bjärt kontrast till bykvinnornas hårda men på ytan okomplicerade tillvaro. Frågorna hopar sig: Förstår dom hur olika vi är? Köper jag mig autentisk etnicitet på bybornas bekostnad? Vad ger det här dem? Allt efter som samtalet fortskrider dyker nya kvinnor upp i dörrhålet. De tycks vara klädda i sina finaste kläder och tittar nyfiket på oss. Ryktet går i byn. Ingen kommer in i huset utan att vi ber och trugar, därefter glider de in en efter en och sätter sig på jordgolvet. En av kvinnorna sjunger en sång med uttrycksfull röst. Det bränner till, känns oerhört naket och äkta. När vi efter dryga två timmar (verkar som högst en kvart) tar avsked, möts vi av enorma proteststormar. Stanna kvar, ät kyckling och drick vin med oss! Vi ställer till fest! Ett frestande anbud, men Rot har tidigare berättat om det grava alkoholintaget i byn, så reträtten känns läglig.

I minibussen på väg tillbaka till stan berättar Rot att han är osäker på hur länge han kan fortsätta med turerna till byn. Flera gånger har han förhörts av myndigheterna och menar att en koho som tar utlänningar till reservaten anses som en suspekt medborgare, ja en säkerhetsrisk. Det finns en starkt grundad uppfattning bland den politiska makten att det är utländska krafter som uppviglar triberna mot staten, en teori som inte delas av ledande internationella människorättsorganisationer. Dessa har genom åren riktar hård kritik mot Vietnams regering för behandlingen av minoritetsfolken. Rot menar att det faktum att hans fosterfar är polischef hittills har räddat honom. Men vad händer när polispappan en dag går i pension?

Tyvärr är fotografering förbjuden i byn. Attan, jag som hade både stillbildskamera, filmkamera och bandspelare i ryggan. Det hade kunnat bli mitt livs dokumentation. Men så tänker jag att mötet skulle ha sabbats av allt klickande och blippande, vi hade förmodligen inte kommit så nära om tekniken stått i vägen. Och kanske det är precis just så: De bästa minnena behåller jag inombords arkiverade i min hjärnas opålitliga hårddisk.