I biosalongens mörker...

Ho Chi Minh City, eller Saigon som vi turister envisas med att fortfarande kalla stan, är en pulserande, högröstad metropol. Modern och västerländsk. Djärva skyskrapor och en trafik hetsigare än i Hanoi (vilket jag inte trodde var möjligt). HCMC är motorn i Vietnam, stan frontar utvecklingen. Men här finns också mer genuina vietnamesiska tillbehör som gatuköken med rykande grytor, de ambulerande gatuförsäljarna på sina högtalarförsedda cyklar samt en stor marknad, även om Ben Than Market bär mer spår av Hötorgshall än asiatisk marknadsplats. Det är vietnamesisk vinter men temperaturen pendlar kring 30 grader plus. Med andra ord: Djävligt svettigt!

Efter en längre promenad på stan söker jag inomhussvalka i Återföreningspalatset, en av de mer märkliga byggnaderna i centrum. Den sydvietnamesiska presidenten Ngo Dinh Diem, uppbackad av USA men avskydd av folket, lät uppföra palatset efter att den tidigare maktboningen bombats sönder och samman av hans eget flygvapen i ett misslyckat kuppförsök. Den här gången inreddes det överdådiga, luftiga palatset med ett rejält skyddsrum. Diem hann dock aldrig njuta av sin skapelse, han mördades tre år innan palatset stod klart 1966.

I palatset kök hittar jag den här manshöga matberedaren - snacka om cementblandare!

Återföreningspalatset har en speciell plats i vietnamesernas hjärtan. Här skedde den formella återföreningen mellan Syd- och Nordvietnam. När den nordvietnamesiska befälhavaren utan blodspillan tågade in i Saigon och med tank forcerade den höga järngrinden till palatset, möttes han av den sydvietnamesiska generalen Sinh som utbrast Jag har väntat på att överlämna makten till er sen i morse, varpå nordvietnamesen replikerade Ni kan inte lämna över något ni inte har. Bevingade ord i Vietnam.

En svalkande tur genom de luftiga, mycket vackra salarna visar på ett strålande exempel 1960-talsarkitektur när den är som bäst. Den vackra biosalongen är min favorit och får mig att bortse från avhuggna elefantfötter och andra bisarra inredningsdetaljer. En vandring ner i underjorden till presidentens bunker är också fascinerande med direkttelefonlinje till maktens korridorer i Washington och komplett radioutrustning. Vid palatsets utgång finns en liten biosalong som visar en film om Vietnamkriget och återföreningen. Berättelsen är intressant men bitvis propagandistisk och rejält fosterländsk. Filmen avslutas med Vietnams nationalsång och jag visste sedan tidigare att besökarna förväntas resa sig när hymnen spelas. Eftersom Sigrún och jag är ensamma i salongen avstår vi från hedersbetygelsen. Det betyder inte att jag saknar respekt för Vietnam. Tvärsom. Efter två månader på luffen är jag fortfarande nyfiken och mycket stimulerad av Vietnam, kulturen och den vietnamesiska vardagen. Det är lätt att resa här. Människorna är vänliga och hjälpsamma. En flottfläck i protokollet är att polisen vid flera tillfällen hämtat våra pass från hotellet (vi har tre månaders visum och sysslar inte med skumraskaffärer). Där kommer enpartistatens paranoida kontrollbehov upp till ytan.