Strandliv och badjävlar

En gång i tiden var jag en riktig solbög! Vet faktiskt inte hur många gånger jag har gått till överdrift och bränt upp mig. Numera är jag betydligt mer försiktig och solar med måtta. Eller inte alls. Själva badandet sker inte heller lika frekvent som tidigare. Men när temperaturen kryper upp till 33 grader Celsius som i dag och alla andra dagar, är det förstås omöjligt att ägna sig åt torrsim. Det turkosskimrande havet kallar. Sirenerna sjunger sin locksång.

Halvvägs mot horisonten seglar en tremastare och där hav och himmel smälter samman skymtar några av Andamaniska havets klippöar. Det är en oemotståndlig miljö men säsongen börjar gå mot sitt slut, snart är det för varmt, turistleden glesnar och hotellen har så smått börjat rea ut rummen.

Det jag gillar allra bäst med Klong Nin Beach är annars lugnet. Här förekommer ingen strandförsäljning eller uthyrning av strandstolar. Visst finns det chicka strandbarer, men få spännartyper. Och nattlivet? Ja det existerar överhuvudtaget inte. I alla fall inte på den här beachen. Den ursprungliga fiskarbefolkningen är muhammedaner. Varje morgon klockan 05.45 väcks jag av böneutrop från högtalaren utanför hotellet. Den melismatiska, vackra, lite kärva sången påminner mig om den väckarklocka i form av en moské som förgyllde mina morgnar förr i tiden. Vart tog den förresten vägen? Någon?

Moskéväckarklocka med böneutrop på vift.

När jag ligger på lit de parade under solparasollet passerar den lilla fiskebyns badgäster längs vattenlinjen, en och en, i par, grupper eller i oorganiserade horder. Det är frestade att hala fram kameran för att dokumentera de högst olikartade exemplar av Homo Sapiens som slumpmässigt råkar befinna sig på samma ort vid samma tidpunkt. Och alla är vi mer eller mindre avklädda. Ibland också utklädda. Det rycker i kamerafingret när kineserna med stora bredbrättade hattar och färgglada sjalar tar ogenerade selfies vid vattenbrynet. Men mitt samvete säger mig att ett bildspel på temat lätt skulle kunna uppfattas som integrationskränkande. Annars är svenska det dominerande språket, jag befinner mig ju gubevars på Koh Lanta, svenskarnas favoritö i Thailand. Skål tamejfan!

En flashpacker vilar ut

Strandliv på Koh Lanta kontra stadsliv i Chiang Mai.

Efter 2000 kilometer järnväg, 150 kilometers vansinnesfärd i minibuss och två oljeosande färjefärder under tre dagar är det skönt att landa på Koh Lanta, svenskarnas favoritö i Thailand. Här finns inte särskilt många tempelbyggnader eller kulturupplevelser över huvudtaget, nästan bara sandstränder, turkosfärgat glittervatten och en obarmhärtig sol. Maten är turistanpassad (det är bara förnamnet) och Seveneleven säljer förstås både vin, thailändsk whiskey och starköl. Efter fyra månader och 30 hotellbyten i fyra länder känns det nödvändigt att landa i en vanlig solsemester.

Min resa har varit rejält rik på upplevelser och bitvis ganska omskakande. Ibland också tröttande, javisst. Hämtkorgen är full, upplevelseintaget överfyllt, ja åtminstone trögflytande. Att då söka sig till en neutral miljö där kulturmönster förbleknar och suddas ut, kan kännas oerhört vilsamt. Jag längtar helt enkelt efter svenssonliv! Åtminstone ett tag. Åtminstone just nu. Att återigen erfara strand- restaurang- & hotellkänslan där Mallis, Varkala, Gran Canaria, Cypern, grekiska övärlden, Thailand och Nordafrikas stränder fullständigt flyter samman. Var är jag? Vet inte. I Solsemesterland, tror jag.

Men hur var då den långa efterlängtade järnvägsresan från Chiang Mai i norr till Trang nära Malaysia i södra Thailand? Svaret är sisådär. Och inte hade dom vita linnedukar i restaurangvagnen heller. Jag har tidigare berättat om ölförbudet som numera råder på thailändska järnvägar, den rullande restaurangens kypare beklagar sig. Det är den nya regeringens helidiotiska beslut, säger han. Klart att det hände att folk blev fulla och tokiga, någon trillade visst av tåget, men i alla fall... Mannen gör en avväpnande gest och suckar djupt.

Från mitt restaurangbord har jag uppsikt över kyparens arbetsdomäner. Ser jag inte en stor immig ölflaska blänka till när kylboxen öppnas? Jag är inte tvärsäker, kanske är det bara önsketänkande, att den flygplansplastiga trerättersmiddagen åtminstone kan sköljas ner med en flaska Chang. Kanske funkar det som i södra Indien tänker jag. Där råder också ölförbud, men du kan alltid beställa en kopp Special Tea, d v s öl serverad i en kamouflerande tekanna. Har ni Special Tea? frågar jag min thailänska tågkypare, och jag tycker mig se en glimt av hemligt samförstånd när han försvinner bakom serveringsdisken för att komma tillbaka med en kopp varmt vatten och en tepåse. Lipton är varumärket för dagen.
 

På järnvägsstationen i Bangkok har munkarna egna reserverade väntplatser. Jag unnar verkligen mina munkvänner den favören, men undrar samtidigt om det är den stora skräcken för kvinnoberöring som drivit fram detta?

Under hela resan sitter ett militärt befäl i restaurangvagnens bakre hörn. Han rör sig hemtamt, serverar sig själv både kaffe och vatten utan att ha kontakt med personalen. Ja dom bryr sig överhuvudtaget inte om varandra. Kanske håller militärgubben koll på vagnen? Thailand styrs ju trots allt av en militärregim där militären har den politiska makten och samtidigt fungerar som samhällets ordningsmän med polisiära befogenheter.

Nu sitter jag och silar sand mellan tårna på svenskön Koh Lanta, blickar ut mot horisonten och njuter av att se solen doppa sig i havet. Jag bor på ett lagom hotell med havsutsikt och äter på en lagom restaurang. En flashpacker* vilar ut.

Koh Lanta kl 19:02 lokal tid.

____________________________________________________________
*) Flashpacker är en backpacker som luffar i budgetklass, men som kanske bor och äter ett snäpp bättre än de yngre backpackers som drar fram i horder i den här delen av världen.

På spåret

Thaitåg på gång!

Jag har sagt det tidigare, men det förtjänar att upprepas: Jag älskar att åka tåg! I Vietnam gled jag fram i skraltiga ryska järnvägsvagnar längs dyngblöta risfält under het sol och i becksvart mörker. Att halvdåsande se det vietnamesiska landskapet glida förbi i en dagbäddsvagn är äkta rälslycka! Eller färdas med Bambuexpressen i Kambodja, den ultimata Shake and Roll-utlevelsen i ett tågfreaks hju(v)liga tillvaro.

Bambuexpressen i Battambang, Kambodja. Överst: Slutstationen - ett nedlagt tegelbruk out of nowhere. Nedre: Ett av många tågmöten där bambuflaket lyfts av spåret för att låta den mötande trafiken passera. Det sker bara på Bambuexpressen! 

Det thailändska järnvägsnätet lär vara ett av världens bästa. Återstår att se när jag i dag tar tåget från Chiang Mai, järnvägens yttersta utpost i norr, till Bangkok. Där byter jag tåg. Resans slutmål är Trang vid den thailändska kusten i söder, inte alltför långt från Malaysia. En sammanlagd resa på uppskattningsvis 28 timmar och över 2000 rälskilometer med ett oräknat hotellstopp i Bangkok. Hade varit intressant att testa hela resan i ett svep för att kolla hur mycket järnväg jag egentligen tål, men det funkar dessvärre inte på grund  av tidtabellen.

Att åka tåg i Thailand är billigt. Och restaurangvagnarna lär servera bra mat. Att beställa en öl till maten är däremot sedan förra året omöjligt. Efter en rad incidenter har myndigheterna stoppat ölutskänkningen på samtliga tåglinjer. Attans så tråkigt! En av mina absoluta favoritsysselsättningar är att sitta i en restaurangvagn, gärna med en vit linneduk på bordet, smuttandes på en iskall öl medan landskapet glider förbi så där lagom långsamt. Å andra sidan är jag redan ganska marinerad av all bira som inmundigats i Vietnam, Kambodja, Laos och Thailand. Samtliga är ena baddare på att brygga god, prisvärd öl.

Det blir spännande att göra den här tågresan, möjligen lite jobbigt också. Numera åker jag alltför sällan tåg. Annat var det förr. Jag har många upplevelser från resor på räls. Under en turné med Kalle Holmbergs Orkester åkte jag från Övertorneå till Stockholm. Det var också en lång resa. I kupén satt en gubbe från Burträsk som hade en megastor korg med kokta ägg som färdkost. Under resan skalade han äggen, svalde dem hela och kastade upp äggskalen i luften och lät dem regna ymnigt som teatersnö eller konfetti över hela kupén, samtidigt som han med kraftfull stämma skrek, ja fullständigt vrålade, Lumumba! Det var omöjligt att få stopp på karln. Något liknande lär jag väl slippa uppleva på sträckan Chiang Mai - Bangkok - Trang. Att dricka öl på de thailändska tågen är ju numera, i motsats till järnvägen hemma, strängeligen förbjudet.

Kalle Holmbergs Orkester på turné: Göran Holmberg, trombone, Kalle Holmberg, sång och trumpet, Rupert Clemendore, trummor, Anders Bergman, altsaxofon, Åke "Slappo" Dahlberg, kontrabas (delvis skymd) och Kjell Berggren, piano. Året är 1961, men vad fan, det ser ju ut som rena artonhundratalet... Men bandet var bra!

På postkontoret

När jag efter sex veckor i Kambodja och Laos landar i Thailand slås jag av den struktur och ordning som tycks råda här. Resandets oförutsägbarhet minskar drastigt, men så befinner jag mig också i en stat styrd av militären. Ordning och reda, givakt och skyldra gevär, ja för fan!

Förvåningen blir därför stor när jag slinker in på postkontoret i Chiang Mai. Här råder en skönt anarkistisk oordning. Travar med kartonger, odiskade kaffekoppar, stämplar, stämpeldynor, tejprullar och hopknycklade papperslappar belamrar det lilla kontorets golvyta. Och jag kollar in de små obekväma lekskolemöblerna i färgglad plast som man älskar i den här delen av världen! OK jag har sett minimöbler överallt på uteserveringarna där dom på grund av det begränsade trottoarutrymmet är synnerligen praktiska, men som arbetsmöbel för en posttjänsteman??? Snart visar det sig att de kaffedrickande postdamerna handhar mitt ärende högst professionellt och med all tänkbar smidighet. Det gulliga möblemanget, den kaotiska ordningen och familjära stämningen visar sig föda helt felaktiga tankar. Även Postverket funkar tillfredsställande i Thailand.

Utanför postkontoret, på andra sidan den gamla raserade stadsmuren i Gamla Stan, spelar en gatumusiker på hemmagjorda trummor och sjunger till eget komp. Han är bra! Ja riktigt bra. I gitarrfordralet ligger förutom en tämligen fet sedelbunt och några egenproducerade CD-skivor, självbiografin Lost and Found. Sången i kombination med det mättade skönt dova kompet rullar ut över den glest befolkade öppna ytan bredvid den gamla stadsmuren i Chiang Mai. Och en annan sorts kommunikation bortom brevförsändelser och postpaket uppstår. Så där rakt ut i luften bara.

Gott Nytt År 2558!

Chiang Mai var en gång huvudstad i det mäktiga kungariket Lanna. I dag är stan inkörsporten till aktiviteter som trekking, ziplineåkning, tigerspaning och elefanttämjarkurser i djungelområdena i norra Thailand. De 120.000 innevånare delar stan med oss turister och de många expats av skilda nationaliteter som flytt värmen och de ökande levnadskostnaderna i de södra delarna av landet. Långt in på 1920-talet var flodvägen eller elefantryggen den enda möjligheten att nå stan. I dag sträcker sig Thailands utmärkta järnvägsnät hit och flygförbindelserna är goda. Chiang Mai, omgärdat av höga, mjuka berg och lummig grönska, har sitt eget mikroklimat med svalkande nätter och stekheta dagar. Temperaturen är 34 grader Celsius, men smyger fram på småtimmarna ner till 15.

I Chiang Mai finns en stor bofast kinesisk befolkning och kinesiska turister är den största gruppen besökare i norra Thailand liksom i Laos. Här firas förstås också det kinesiska nyåret som inträffar just nu 18 - 20 februari. Att ströva omkring i Chinatown år 2558 enligt den kinesiska tideräkningen, är ett nöje även om firandets huvudingredienser lätt tycks kantra över i krimskramsförsäljning och ett matfrossande inpackat i kakafoniska ljud av de mest skilda slag. Lägg därtill fyrverkerierna! Kineser hörs, syns och tar plats, många är i rörelse kring den här helgen som firas i dagarna tre. Det märktes när jag försökte boka tågbiljetter söderut. Allt var utsålt! Det blir till att vänta någon dag. Men vad gör väl det, känns knappast som en uppoffring att häcka här en extra dag.

På väg från Chinatown passerar jag ett av stans många kloster, ja helgedomarna duggar tätt även i Thailand. Jag tar av mig kepsen, sandalerna och smyger in. Det är kvällsbön och den recitativa talsången stiger upp mot de höga tempelvalven, sväller ut och decrescenderar. En förtätad stämning som blir till en skön avrundning på en expansiv eftermiddag. Mörkret sänker sig över Chiang Mai, det sker snabbt, och den efterlängtade kvällssvalkan infinner sig.

Högervridet

Den klassiska bilden från övergången till högertrafik i Sverige, Kungsgatan i Stockholm morgonen den 3 September 1967.

Kommer ni ihåg högertrafiksomläggningen, ungdomar? Nej det gör ni förstås inte. Själv tog jag körkort på vänstertiden strax innan högertrafikens införande i Sverige 1967. Det här kommer över mig när jag anländer till Chiang Mai i norra Thailand och haffar en taxi utanför flygplatsen. Först konstaterar jag att bilens ratt sitter fel men efter ett tag greppar jag hela sammanhanget, thailändarna kör ju till vänster! Jomenvisst!

Ett par månader före den svenska övergången till högertrafik erbjöd sig farbror Harald och faster Ebba, mina barnlösa släktingar som nära nog adopterade mig i vuxen ålder, att ta mig till Åland för att jag som nybliven körkortsinnehavare och bilägare skulle få chansen att pröva att hålla till höger. En studie i det som komma skulle. Ålandsvistelsen bestod i att under en vecka utforska Ålands högertrafikantiska vägnät. Varenda liten skitväg! Och där på vägen in mot stadskärnan i Chiang Mai i norra Thailand, får jag hela bilden klar för mig: En ganska udda trio i en liten Volkswagen av 1958 års modell, ni vet den där med pytteliten bakruta och körriktningspilar istället för blinkers, irrandes omkring mellan de åländska kohagarna.

I framsätet bredvid den nybakade bilägaren tronade överingenjör Harald i egenskap av kartläsare. Eftersom farbror Harald besatt en hög grad av självförtroende, ansåg han att kartan var åt helvete och helt felritad när han navigerade tokigt på den lilla ön. Och felåkningarna var legio! I baksätet satt faster Ebba och upprepade sitt mantra höger, höger, höger, höger, smärtsamt högt och rytmiskt i mitt öra. Resan blev, alla goda intentioner till trots, lite halvjobbig. Hajar ni?

Bilarna bytte väghalva. Värre var det med vänsteranpassade spårvagnar och bussar. Många eldades upp.

28 % av världens vägnät har vänstertrafik, i Europa dock bara England, Malta och Irland. På klotet i övrigt gäller vänstertrafik i bland annat Indien, Australien och Nya Zeeland. Och i Thailand förstås! Trafiken i Chiang Mai är både skönt långsam, balanserad och raka motsatsen till gatustressen i Indien, Vietnam och Kambodja. Men inte så lojt lugn som i Laos.

En kuriositet är att Sverige införde högertrafik redan 1718, men efter sexton år återgick man till vänsteråkandet. Och visst är det väl en himla tur att världens trafiksystem är så distinkt indelade i höger eller vänster. Om trafikplanerarna tagit fasta på den politiska utvecklingen i bland annat Sverige, skulle väl alla trafikanter pila fram i mittfåran! Alla utom Sverigedemokraterna som kör sitt egna dyngiga dikesrace.

Allt detta kommer mig före i en högerstyrd taxi på den vänstertrafikerade vägen från flygplatsen i Chiang Mai i norra Thailand. Hjärnan gör sina små skutt och krumbukter. Även i Sydostasien.

Sabaidee Laos!

Det är min sista dag i Laos, men det känns som om jag inte är riktigt färdig med det här landet. Lugnet och den coola attityden har fungerat som rena hälsokuren. Det buddhistiska tänket som genomsyrar allt och alla, påverkar även mig som gäst. Jag har varit tvungen att koppla in en lägre växel, inte vara så jävla on, ta det oförutsägbara med ro.

Laoiterna lever i nuet. De är artiga, förekommande, ja stundtals lite blyga. Men ena djävlar på att festa loss! När det är party flödar ölen och dunkar discomusiken, något som blir extra tydligt i en kultur där familjelivet flyttar ut på gatan och där alla tycks äga det offentliga rummet. Men religionen finns runt hörnet. Inte den strängt fördömande utan en praktisk vardagstro mitt i samhället. Det gäller rent visuellt eftersom jag i Luang Trabang ser tempel och munkar överallt, men framförallt för att buddhismen är så folkligt förankrad. Inget att bli förvånad över, varje laoit har en personlig relation till buddhismen, männen bland annat genom att alla under en period lever munkliv.

Det är lördag och jag ser massor av människor på en tempelgård. Munkarna bjuder grannarna på lördagsfest! Eller är det knytis? På tempelgården står små nöjesfältsliknande tält där pilkastning, kycklingklubbor och läskedrycker erbjuds till facila priser. Det är ett liv och ett kiv. I tempelrummet sitter munkarna kring dukat bord likt en variant av den rembrandtska nattvardsmålningen men betydligt mer färgsprakande. Resten av templet fylls av familjer som brett ut bastmattor på tempelgolvet och dukat till lunch. Här sitter mor, far, barn, barnbarn, gammelfarfar och mormor. Det råder ett förväntansfullt sorl. På tempeltrappan spelar en liten orkester. Det rycker i  avtryckarfingret men jag avstår från att ta en bild. Scenen känns folklig, allmän och härlig men likafullt privat.

Matstallarna i Luang Prabang är en fest för öga, öra, näsa och gom. Ett jäkla drag. Och bra mat!

Men det blåser rejäla orosmoln över Luang Prabang och Laos. Bland de 200 expats som bor i Luang Prabang och som bidragit till utvecklingen genom att starta business eller arbeta som volontärer, fruktar nu många att Laos håller på att förvandlas till en kinesisk lydstat. Butiker och hotell köps upp i ett rasande, accelererande tempo av kineser med den laoitiska regeringens goda minne. Skog och fauna skövlas hänsynslöst. Det tydligaste tecknet på att något nytt är på gång är den snabbjärnväg som kineserna bygger och där Luang Prabang blir knutpunkt. Lägg därtill den satelitstad som planeras i norra Laos för 50.000 kineser. Laos är i stark utveckling. Låt oss hoppas att Kina inte agerar som den nya hänsynslösa kolonisatören. Fan tiger still... 

I morgon tar jag mig till Chiang Mai i norra Thailand. Det känns nästan som att komma till Mammas Gata. Mina veckor i Laos är minnesvärda, ja oförglömliga. För mig och andra som vill återvända för att återuppleva det genuina lugnet gäller det att sno på. Utvecklingen går snabbt, vi turister sabbar allt överallt och kineserna trycker på, milt uttryckt. Vad tycker då laoiterna? Inget enligt David, en expat som jag talade med i Luang Prabang. Laoiterna lever i nuet, älskar familjen, sina vänner och Beer Lao. De har ingen åsikt om vare sig turister eller den kinesiska invationen. Åtminstone inte än så länge. Sabaidee, Laos!

Överst: Phu Si, tempelkullen mitt i Luang Prabang bjuder på vy över stan och Mekongfloden. Mitten och nederst: Wat Wisunalat, byggt 1513, stans äldsta tempel.

Kungligt!

När jag växte upp besökte jag ofta Kungliga Operan i Stockholm. Besöken var inte tecken på musikalisk brådmognad, enda anledningen var att min äldre syster var dansare där. Kommer inte ihåg särskilt mycket av vare sig Nötknäpparen, Coppelia eller Svansjön, men desto mer av de inspirerande miljöerna inifrån teaterbyggnaden som gjorde djupt intryck på en sjuåring. I mer mogen ålder har jag tillbringat åtskillig tid på Kungliga Musikhögskolan, Kungliga Flottans Musikkår och Kungliga Hovkapellet. För att nu inte tala om giget på ett danskt kungligt bröllop i tidernas begynnelse. Det blir extremt mycket kungligt för en övertygad republikan! Men jag har verkligen lirat för kung och fosterland. Ibland har jag till och med haft kungligt kul. Erkännes!

Nu besöker jag Royal Ballet i Laos, en sextiohövdad dansgrupp med Royal Palace i Luang Prabang som bas, Palatset är numera museum, kungen avsattes när kommunisterna tog makten 1975. Kungen inte bara avskaffades, hela kungafamiljen fördrevs till en grotta i norra Laos där de så småningom svalt ihjäl. Det här är ju svårt att greppa eftersom jag upplever laoiterna som extremt vänliga, balanserade och fredliga. Men människan är som bekant ett konstigt djur. Och enpartistaten och den genom buddhismen lågmälda personkulten till trots, tycks det kungliga fortfarande ha en viss guldglans när Lao Royal Ballet dansar i gamla Royal Palace i Luang Prabang.

Föreställningen har mycket litet att göra med den västerländska tåspetsdans jag upplevde som barn. Eller den dynamiska fridans jag senare fick möjlighet att arbeta med. Den laoitiska dansen har mer drag av kinesisk opera och balinesiskt orienterad musik med mimiska inslag. Sparsmakad, med många små rörelser som vi västerlänningar inte kan koderna till. Männen är krigiska och hjältemodiga med arketyper som Haneman och Apornas Armé, kvinnorna behagfullt mjuka och väna, mer anonyma i uttrycket. Och aldrig mötas de två! Ska jag vara petig så var väl inte koordinationen den mest perfekta jag sett på en dansscen. Men den färgrika föreställningen föder tankar och bidrar med ytterligare en bit av pusslet Laos. Kungen är död - länge leve kungen!

Mood Indigo

Med cykel tar jag mig runt Luang Prabangs omgivningar och upptäcker två spännande textilbyar. På nattmarknaden har jag tidigare förundrats över de vackra broderierna och de tunga tygernas mättade färgsättningar. Nu ser jag hantverket på plats. Vävning är de laoitiska kvinnornas främsta dygd, och många tycks behärska hantverket med råge. De många minoritetsfolkens skicklighet på området färgar också i hög grad textiltraditionen i Laos.

I skogsområdena mot Vietnam bor till exempel Hmong, en tribe som jag stiftade bekantskap med redan i norra Vietnam. Hmong och andra triber har rört sig över den oländiga terrängen mellan Vietnam, Kambodja, Laos och Kina i århundraden, bland annat på grund av förföljelse och exkludering från samhällets sida. Ironiskt nog spelar triberna i dag en väsentlig roll för den växande turistnäringen.

Hmongs mörkt indigofärgade dräkter bär den blå bluesmusikens alla förtecken. Indigofärgen hämtas från växtriket och tillverkningen är komplicerad. Den sällsamt intensiva färgen The Blue Gold stammar ursprungligen från Indien, nämns första gången 1288 av Marco Polo men är betydligt äldre, och spreds så småningom över världen. 1883 kom Adolf von Baeyer på processen som gjorde det möjligt att framställa indigo på kemisk väg. Baeyer belönades med Nobelpriset för sin indigofix, men den gamla hantverkstraditionen försvann på köpet. För indierna innebar det slutet på indigoimperiet och början på den långa vägen mot självständighet.

Laos nåddes inte på samma sätt av nytänkande och uppfinningar. Här har istället den naturbaserade miljövänliga tillverkningen av indigo hållits levande. Den komplicerade processen och magin kring tillverkningen är en del av kulturen. Hmong placerar röd chilli runt den kokande indigokitteln, medan Lao-Thai lägger en vass kniv på kittellocket. Allt för att hålla de onda andarna borta.

På väg hem från textilbyarna, på en dammig, gropig byväg längs Mekongfloden, kommer jag på mig själv med att vissla Mood Indigo, Duke Ellingtons hit från 1930. I dag upplevs väl inte den här musiken som bluesig, men stämningen är definitivt Indigo med Jimmie Hamiltons klarinettkaskader som extra krydda. Laoitisk textilkonst och en tidig Duke Ellingtoninspelning, vilka sköna kopplingar hjärnan kan göra. Helt oombedd!

Överst: Textilbyarna ligger vackert vid sidan av Mekongfloden. Mitten: Lao-Thaibarn i indigokläder. Underst: Färgade vävnader på tork.

Träd och tro

Laos är ett skogsland med enorma rikedomar i ädelträ. Fattigt och underutvecklat gränsar det lilla skogsriket mot det mäktiga Kina. Laoiterna och kineserna är bästisar, båda är ju också trots allt ickedemokratiska enpartistater. Ur skogs och miljösynpunkt är kamratskapet tveksamt. Kinas outsläckliga törst efter timmer skapar stora kalhyggen i det laoitiska skogslandskapet. Det pratas också om en kinesisk satelitstad i norra Laos dit 50.000 kineser beräknas flytta. Vad de ska syssla med? Skogsavverkning förstås. Vietnameserna är också tokiga i ädeltimret. Den vietnamesiska möbelindustrin har tiodubblats det senaste decenniet och materialet kommer från Laos. 90 % av de vietnamesiska möblerna exporteras till Europa.

Den våldsamma skogsavverkningen i Laos innebär att ovärderlig flora och fauna förstörs för alltid, skövlingen betyder också att koldioxidutsläppen i världen ökar med 15 %. Den orörda naturen och faunan är ju Laos stora tillgång och en avgörande anledning till den växande turistindustrin. Att låta en snöd möbelexport till Europa med brackiga kvalitetsmöbler förstöra utvecklingsmöjligheterna för ett land som redan går på knäna känns grymt onödigt. Nu vore skogsskövlandet lättare att förstå om intäkterna gick till Laos besvärliga finanser, om pengarna kom den behövande befolkningen tillgodo, men den dominerande delen av intäkterna tycks hamna i lokala potentaters fickor.

Guldtemplet i Luang Prabang

Laoiternas djupa buddhistiska tro genomsyrar samhället. Alla manliga invånare har någon gång levt som munk i en månad eller under några år, en allmän andlig värnplikt om man så vill. Det innebär att alla laoiter har en personlig ingång till buddhismen, kvinnorna i egenskap av mödrar och systrar till munkar. Men de djupa, glesbefolkade skogarna utgör också en klangbotten för folktro, andar och spöken. En stock och stenreligion. Det finns få som är så spökbenägna som laoiterna. Skulle vara islänningarna i så fall.

Vid sidan av buddhismen är den folkliga tron en central, levande kraft med shamaner och uråldriga riter. De över 100 etniska minoriteter som lever i företrädesvis norra Laos bidrar till att levandegöra naturkrafterna, medan stadsborna kanske är mer renodlade buddhister. Och allt pågår parallellt och alla tycks leva i endräkt, bara det en bedrift i dessa religionshetsarnas tidevarv.

Buffelhorn används i den laoitiska folktron.

Laos ligger inklämd som en vegetarisk dagobertmacka mellan Vietnam, Kambodja, Thailand, Miramar och Kina. Min innerliga förhoppning är att Laos grannar behandlar det lilla skogslandet med respekt. Och så det där med turisterna. Laos behöver turismen. Men överallt där vi turister drar fram tycks vi också riva ner, demolera och utarma. Få det genuina att transformeras till bleka, anpassade varianter av originalet, dessvärre också med negativa följder för lokalbefolkningen. Vi tycks ofta lämna stora mentala kalhyggen efter oss. Men hur ska det förhindras? Jag har förstås inget svar. Istället fortsätter jag att njuta av tillvaron i Luang Prabangs omgivningar, miljöerna, maten, lugnet, de vänliga människorna och känna historiens vingslag i det Laos som en gång kallades De Miljoner Elefanternas Land. 

”Saker är annorlunda nu för Akha... barnen har sett andra byar och andra sätt  att leva. För länge sen när folk såg ett hus som var sex - sju våningar högt, trodde de att ett spöke byggt det. Men nu kan folk respektera gudarna men också förstå att människor kan åstadkomma många saker”. Pea Song, Phlyer Village