En flashpacker vilar ut

Strandliv på Koh Lanta kontra stadsliv i Chiang Mai.

Efter 2000 kilometer järnväg, 150 kilometers vansinnesfärd i minibuss och två oljeosande färjefärder under tre dagar är det skönt att landa på Koh Lanta, svenskarnas favoritö i Thailand. Här finns inte särskilt många tempelbyggnader eller kulturupplevelser över huvudtaget, nästan bara sandstränder, turkosfärgat glittervatten och en obarmhärtig sol. Maten är turistanpassad (det är bara förnamnet) och Seveneleven säljer förstås både vin, thailändsk whiskey och starköl. Efter fyra månader och 30 hotellbyten i fyra länder känns det nödvändigt att landa i en vanlig solsemester.

Min resa har varit rejält rik på upplevelser och bitvis ganska omskakande. Ibland också tröttande, javisst. Hämtkorgen är full, upplevelseintaget överfyllt, ja åtminstone trögflytande. Att då söka sig till en neutral miljö där kulturmönster förbleknar och suddas ut, kan kännas oerhört vilsamt. Jag längtar helt enkelt efter svenssonliv! Åtminstone ett tag. Åtminstone just nu. Att återigen erfara strand- restaurang- & hotellkänslan där Mallis, Varkala, Gran Canaria, Cypern, grekiska övärlden, Thailand och Nordafrikas stränder fullständigt flyter samman. Var är jag? Vet inte. I Solsemesterland, tror jag.

Men hur var då den långa efterlängtade järnvägsresan från Chiang Mai i norr till Trang nära Malaysia i södra Thailand? Svaret är sisådär. Och inte hade dom vita linnedukar i restaurangvagnen heller. Jag har tidigare berättat om ölförbudet som numera råder på thailändska järnvägar, den rullande restaurangens kypare beklagar sig. Det är den nya regeringens helidiotiska beslut, säger han. Klart att det hände att folk blev fulla och tokiga, någon trillade visst av tåget, men i alla fall... Mannen gör en avväpnande gest och suckar djupt.

Från mitt restaurangbord har jag uppsikt över kyparens arbetsdomäner. Ser jag inte en stor immig ölflaska blänka till när kylboxen öppnas? Jag är inte tvärsäker, kanske är det bara önsketänkande, att den flygplansplastiga trerättersmiddagen åtminstone kan sköljas ner med en flaska Chang. Kanske funkar det som i södra Indien tänker jag. Där råder också ölförbud, men du kan alltid beställa en kopp Special Tea, d v s öl serverad i en kamouflerande tekanna. Har ni Special Tea? frågar jag min thailänska tågkypare, och jag tycker mig se en glimt av hemligt samförstånd när han försvinner bakom serveringsdisken för att komma tillbaka med en kopp varmt vatten och en tepåse. Lipton är varumärket för dagen.
 

På järnvägsstationen i Bangkok har munkarna egna reserverade väntplatser. Jag unnar verkligen mina munkvänner den favören, men undrar samtidigt om det är den stora skräcken för kvinnoberöring som drivit fram detta?

Under hela resan sitter ett militärt befäl i restaurangvagnens bakre hörn. Han rör sig hemtamt, serverar sig själv både kaffe och vatten utan att ha kontakt med personalen. Ja dom bryr sig överhuvudtaget inte om varandra. Kanske håller militärgubben koll på vagnen? Thailand styrs ju trots allt av en militärregim där militären har den politiska makten och samtidigt fungerar som samhällets ordningsmän med polisiära befogenheter.

Nu sitter jag och silar sand mellan tårna på svenskön Koh Lanta, blickar ut mot horisonten och njuter av att se solen doppa sig i havet. Jag bor på ett lagom hotell med havsutsikt och äter på en lagom restaurang. En flashpacker* vilar ut.

Koh Lanta kl 19:02 lokal tid.

____________________________________________________________
*) Flashpacker är en backpacker som luffar i budgetklass, men som kanske bor och äter ett snäpp bättre än de yngre backpackers som drar fram i horder i den här delen av världen.