När jag efter sex veckor i Kambodja och Laos landar i Thailand slås jag av den struktur och ordning som tycks råda här. Resandets oförutsägbarhet minskar drastigt, men så befinner jag mig också i en stat styrd av militären. Ordning och reda, givakt och skyldra gevär, ja för fan!
Förvåningen blir därför stor när jag slinker in på postkontoret i Chiang Mai. Här råder en skönt anarkistisk oordning. Travar med kartonger, odiskade kaffekoppar, stämplar, stämpeldynor, tejprullar och hopknycklade papperslappar belamrar det lilla kontorets golvyta. Och jag kollar in de små obekväma lekskolemöblerna i färgglad plast som man älskar i den här delen av världen! OK jag har sett minimöbler överallt på uteserveringarna där dom på grund av det begränsade trottoarutrymmet är synnerligen praktiska, men som arbetsmöbel för en posttjänsteman??? Snart visar det sig att de kaffedrickande postdamerna handhar mitt ärende högst professionellt och med all tänkbar smidighet. Det gulliga möblemanget, den kaotiska ordningen och familjära stämningen visar sig föda helt felaktiga tankar. Även Postverket funkar tillfredsställande i Thailand.
Utanför postkontoret, på andra sidan den gamla raserade stadsmuren i Gamla Stan, spelar en gatumusiker på hemmagjorda trummor och sjunger till eget komp. Han är bra! Ja riktigt bra. I gitarrfordralet ligger förutom en tämligen fet sedelbunt och några egenproducerade CD-skivor, självbiografin Lost and Found. Sången i kombination med det mättade skönt dova kompet rullar ut över den glest befolkade öppna ytan bredvid den gamla stadsmuren i Chiang Mai. Och en annan sorts kommunikation bortom brevförsändelser och postpaket uppstår. Så där rakt ut i luften bara.
