Sabaidee Laos!

Det är min sista dag i Laos, men det känns som om jag inte är riktigt färdig med det här landet. Lugnet och den coola attityden har fungerat som rena hälsokuren. Det buddhistiska tänket som genomsyrar allt och alla, påverkar även mig som gäst. Jag har varit tvungen att koppla in en lägre växel, inte vara så jävla on, ta det oförutsägbara med ro.

Laoiterna lever i nuet. De är artiga, förekommande, ja stundtals lite blyga. Men ena djävlar på att festa loss! När det är party flödar ölen och dunkar discomusiken, något som blir extra tydligt i en kultur där familjelivet flyttar ut på gatan och där alla tycks äga det offentliga rummet. Men religionen finns runt hörnet. Inte den strängt fördömande utan en praktisk vardagstro mitt i samhället. Det gäller rent visuellt eftersom jag i Luang Trabang ser tempel och munkar överallt, men framförallt för att buddhismen är så folkligt förankrad. Inget att bli förvånad över, varje laoit har en personlig relation till buddhismen, männen bland annat genom att alla under en period lever munkliv.

Det är lördag och jag ser massor av människor på en tempelgård. Munkarna bjuder grannarna på lördagsfest! Eller är det knytis? På tempelgården står små nöjesfältsliknande tält där pilkastning, kycklingklubbor och läskedrycker erbjuds till facila priser. Det är ett liv och ett kiv. I tempelrummet sitter munkarna kring dukat bord likt en variant av den rembrandtska nattvardsmålningen men betydligt mer färgsprakande. Resten av templet fylls av familjer som brett ut bastmattor på tempelgolvet och dukat till lunch. Här sitter mor, far, barn, barnbarn, gammelfarfar och mormor. Det råder ett förväntansfullt sorl. På tempeltrappan spelar en liten orkester. Det rycker i  avtryckarfingret men jag avstår från att ta en bild. Scenen känns folklig, allmän och härlig men likafullt privat.

Matstallarna i Luang Prabang är en fest för öga, öra, näsa och gom. Ett jäkla drag. Och bra mat!

Men det blåser rejäla orosmoln över Luang Prabang och Laos. Bland de 200 expats som bor i Luang Prabang och som bidragit till utvecklingen genom att starta business eller arbeta som volontärer, fruktar nu många att Laos håller på att förvandlas till en kinesisk lydstat. Butiker och hotell köps upp i ett rasande, accelererande tempo av kineser med den laoitiska regeringens goda minne. Skog och fauna skövlas hänsynslöst. Det tydligaste tecknet på att något nytt är på gång är den snabbjärnväg som kineserna bygger och där Luang Prabang blir knutpunkt. Lägg därtill den satelitstad som planeras i norra Laos för 50.000 kineser. Laos är i stark utveckling. Låt oss hoppas att Kina inte agerar som den nya hänsynslösa kolonisatören. Fan tiger still... 

I morgon tar jag mig till Chiang Mai i norra Thailand. Det känns nästan som att komma till Mammas Gata. Mina veckor i Laos är minnesvärda, ja oförglömliga. För mig och andra som vill återvända för att återuppleva det genuina lugnet gäller det att sno på. Utvecklingen går snabbt, vi turister sabbar allt överallt och kineserna trycker på, milt uttryckt. Vad tycker då laoiterna? Inget enligt David, en expat som jag talade med i Luang Prabang. Laoiterna lever i nuet, älskar familjen, sina vänner och Beer Lao. De har ingen åsikt om vare sig turister eller den kinesiska invationen. Åtminstone inte än så länge. Sabaidee, Laos!

Överst: Phu Si, tempelkullen mitt i Luang Prabang bjuder på vy över stan och Mekongfloden. Mitten och nederst: Wat Wisunalat, byggt 1513, stans äldsta tempel.