Träd och tro

Laos är ett skogsland med enorma rikedomar i ädelträ. Fattigt och underutvecklat gränsar det lilla skogsriket mot det mäktiga Kina. Laoiterna och kineserna är bästisar, båda är ju också trots allt ickedemokratiska enpartistater. Ur skogs och miljösynpunkt är kamratskapet tveksamt. Kinas outsläckliga törst efter timmer skapar stora kalhyggen i det laoitiska skogslandskapet. Det pratas också om en kinesisk satelitstad i norra Laos dit 50.000 kineser beräknas flytta. Vad de ska syssla med? Skogsavverkning förstås. Vietnameserna är också tokiga i ädeltimret. Den vietnamesiska möbelindustrin har tiodubblats det senaste decenniet och materialet kommer från Laos. 90 % av de vietnamesiska möblerna exporteras till Europa.

Den våldsamma skogsavverkningen i Laos innebär att ovärderlig flora och fauna förstörs för alltid, skövlingen betyder också att koldioxidutsläppen i världen ökar med 15 %. Den orörda naturen och faunan är ju Laos stora tillgång och en avgörande anledning till den växande turistindustrin. Att låta en snöd möbelexport till Europa med brackiga kvalitetsmöbler förstöra utvecklingsmöjligheterna för ett land som redan går på knäna känns grymt onödigt. Nu vore skogsskövlandet lättare att förstå om intäkterna gick till Laos besvärliga finanser, om pengarna kom den behövande befolkningen tillgodo, men den dominerande delen av intäkterna tycks hamna i lokala potentaters fickor.

Guldtemplet i Luang Prabang

Laoiternas djupa buddhistiska tro genomsyrar samhället. Alla manliga invånare har någon gång levt som munk i en månad eller under några år, en allmän andlig värnplikt om man så vill. Det innebär att alla laoiter har en personlig ingång till buddhismen, kvinnorna i egenskap av mödrar och systrar till munkar. Men de djupa, glesbefolkade skogarna utgör också en klangbotten för folktro, andar och spöken. En stock och stenreligion. Det finns få som är så spökbenägna som laoiterna. Skulle vara islänningarna i så fall.

Vid sidan av buddhismen är den folkliga tron en central, levande kraft med shamaner och uråldriga riter. De över 100 etniska minoriteter som lever i företrädesvis norra Laos bidrar till att levandegöra naturkrafterna, medan stadsborna kanske är mer renodlade buddhister. Och allt pågår parallellt och alla tycks leva i endräkt, bara det en bedrift i dessa religionshetsarnas tidevarv.

Buffelhorn används i den laoitiska folktron.

Laos ligger inklämd som en vegetarisk dagobertmacka mellan Vietnam, Kambodja, Thailand, Miramar och Kina. Min innerliga förhoppning är att Laos grannar behandlar det lilla skogslandet med respekt. Och så det där med turisterna. Laos behöver turismen. Men överallt där vi turister drar fram tycks vi också riva ner, demolera och utarma. Få det genuina att transformeras till bleka, anpassade varianter av originalet, dessvärre också med negativa följder för lokalbefolkningen. Vi tycks ofta lämna stora mentala kalhyggen efter oss. Men hur ska det förhindras? Jag har förstås inget svar. Istället fortsätter jag att njuta av tillvaron i Luang Prabangs omgivningar, miljöerna, maten, lugnet, de vänliga människorna och känna historiens vingslag i det Laos som en gång kallades De Miljoner Elefanternas Land. 

”Saker är annorlunda nu för Akha... barnen har sett andra byar och andra sätt  att leva. För länge sen när folk såg ett hus som var sex - sju våningar högt, trodde de att ett spöke byggt det. Men nu kan folk respektera gudarna men också förstå att människor kan åstadkomma många saker”. Pea Song, Phlyer Village