Prislapp på det genuina lugnet?

Bussresan till Luang Prabang i norra Laos går längs slingrande smala vägar genom oändliga skogar. Landskapet ser jag väl inte så mycket av eftersom jag åker sleeping bus i becksvarta natten. Vägkvalitén blir jag däremot ideligen bryskt påmind om, bussen är sprillans ny men det hjälper föga mot de våldsamma skakningarna på de extremt opreparerade vägarna. Som bonus slår en gulblek måne följer med mig de trehundra kilometrarna till det gamla konungasätet och före detta huvudstaden.

Efter tre timmar gör bussen halt, passagerarna kommenderas ut i svarta natten, och vid ett litet salustånd out of nowhere tilldelas alla en påse saftigt söta klementiner. Klementindamen ler vänligt, ja, jo färdkosten är inkluderad i bussbiljetten. Efter ytterligare nio timmar färgar morgonljuset himlen, bussen kränger som i dödsryckningar, vi nalkas Luang Prabang, dimman lättar och månen försvinner bakom en skogsbevuxen bergssida och ersätts av en blyg sol. Även den mest skakiga bussresa kan innehålla moment av magi och skönhet.

Luang Prabang är ännu ett av UNESCOs världsarv i den här delen av världen. De vackra laoitiska trähusen i mättade bruna nyanser blandar sig skönt med kvarlevorna från den franska epoken i form av praktfulla vitkalkade högreståndsboningar samt 33 kostligt utsmyckade tempel. En oemotståndlig kombination! Stans läge är också extraordinärt, omgärdad av mjuka berg och floderna Mekong och Nam Kham. Och aldrig har väl Mekongfloden varit så mäktig och vacker som här. Att sitta på ett kafé vid flodbanken läppjandes en Beer Lao i solnedgången är kvalitetstid!

En av många färjor som pilar över Mekongfloden.

Om mängden munkar var massiv i Vientiane, hur ska jag då beskriva munkmängden i Luang Prabang? Här är ett av buddhismens sanna nav och de många munkarna och templen genomsyrar stadsbilden. Varje morgon klockan sex syns en aldrig sinande ström munkar vandra längs huvudgatan Sisavangvong road med tiggarskålarna, den uråldriga Almaceremonin eller Tak Bat på laoitiska, och stadens innevånare ger munkarna några nypor sticky rice, en köttbit, kanske också lite sås i en plastpåse och frukt.

Tyvärr tycks vi turister i hög grad tagit över, den vackra gåvoceremonin tenderar att bli ett innehållslöst jippo. Jag ser västerlänningar som flashar kamerablixtar, tränger sig allt för nära munkarna och i ansträngningen att få bra bilder bryter munkprocessionen, ett markant etikettsbrott i ett land som genomsyras av buddhismen och där man tar religionen på djupaste allvar. Undrar hur laoiter och munkar upplever oss västerlänningar och vår taktlöshet?

Luang Prabang är en pärla. Många anser att det här är Sydostasiens mest sofistikerade stad och jag är beredd att hålla med. Vad invånarantalet beträffar mindre än Nyköping men vida mer spännande. De närbelägna vilda skogarna med vita elefanter, svarta björnar och tigrar lockar, liksom de 132 (!) etniska befolkningsgrupperna längre upp i norr. Turismen är ännu i sin linda, men var står Laos om tio år? Den som söker det genuina får nog skynda sig. Prisnivån på mat, hotell och aktiviteter har stigit kraftigt under senare år. Även om priserna fortfarande är förhållandevis låga, indikerar prisrusningen att Turistlandet Laos är kraftigt på gång. Apropå priser: Vem kan förresten sätta en prislapp på vänligheten, lugnet, det genuina och den orörda naturen?

Överst: Bambubron i Luang Prabang är en engångsbro, d v s den förstörs varje år av floden och byggs upp varje säsong. Mitten: En gammal Citroen minner om den franska perioden i kungastaden. Nu är både kungen och fransmännen bortjagade (men här finns många franska turister). Nederst: Entrén till ett av stans 33 tempel. Skön recitativ munksång tränger ut på klostergården...