Mood Indigo

Med cykel tar jag mig runt Luang Prabangs omgivningar och upptäcker två spännande textilbyar. På nattmarknaden har jag tidigare förundrats över de vackra broderierna och de tunga tygernas mättade färgsättningar. Nu ser jag hantverket på plats. Vävning är de laoitiska kvinnornas främsta dygd, och många tycks behärska hantverket med råge. De många minoritetsfolkens skicklighet på området färgar också i hög grad textiltraditionen i Laos.

I skogsområdena mot Vietnam bor till exempel Hmong, en tribe som jag stiftade bekantskap med redan i norra Vietnam. Hmong och andra triber har rört sig över den oländiga terrängen mellan Vietnam, Kambodja, Laos och Kina i århundraden, bland annat på grund av förföljelse och exkludering från samhällets sida. Ironiskt nog spelar triberna i dag en väsentlig roll för den växande turistnäringen.

Hmongs mörkt indigofärgade dräkter bär den blå bluesmusikens alla förtecken. Indigofärgen hämtas från växtriket och tillverkningen är komplicerad. Den sällsamt intensiva färgen The Blue Gold stammar ursprungligen från Indien, nämns första gången 1288 av Marco Polo men är betydligt äldre, och spreds så småningom över världen. 1883 kom Adolf von Baeyer på processen som gjorde det möjligt att framställa indigo på kemisk väg. Baeyer belönades med Nobelpriset för sin indigofix, men den gamla hantverkstraditionen försvann på köpet. För indierna innebar det slutet på indigoimperiet och början på den långa vägen mot självständighet.

Laos nåddes inte på samma sätt av nytänkande och uppfinningar. Här har istället den naturbaserade miljövänliga tillverkningen av indigo hållits levande. Den komplicerade processen och magin kring tillverkningen är en del av kulturen. Hmong placerar röd chilli runt den kokande indigokitteln, medan Lao-Thai lägger en vass kniv på kittellocket. Allt för att hålla de onda andarna borta.

På väg hem från textilbyarna, på en dammig, gropig byväg längs Mekongfloden, kommer jag på mig själv med att vissla Mood Indigo, Duke Ellingtons hit från 1930. I dag upplevs väl inte den här musiken som bluesig, men stämningen är definitivt Indigo med Jimmie Hamiltons klarinettkaskader som extra krydda. Laoitisk textilkonst och en tidig Duke Ellingtoninspelning, vilka sköna kopplingar hjärnan kan göra. Helt oombedd!

Överst: Textilbyarna ligger vackert vid sidan av Mekongfloden. Mitten: Lao-Thaibarn i indigokläder. Underst: Färgade vävnader på tork.