 |
| Lunch på min favoritrestaurang i Saigon, en enkel kvarterssylta med rostfria bord och pallar (lätta att skölja av). Lite skolbespisningskänsla, men vilken suverän mat! |
Jag växte upp i landet Brunsås med kåldolmar, köttfärslimpor och slottsstekar på köksbordet. Att äta på restaurang var det aldrig tal om trots att far var krogmusiker. Men så småningom började också mat från andra kulturer och världsdelar etableras i Stockholm. Jag kom framför allt att älska asiatisk mat. Sen dess har jag ätit på många asiatiska krogar, men det är lika bra att erkänna, jag har aldrig lärt mig
äta med pinnar! Jag har vägrat! Vet inte vad som ligger bakom denna avgrundsdjupa hang up, men
kanske beror pinnskräcken på det obligatoriska trumspelet under mina år i Kungliga Flottans Musikkår, en av de mer udda orkestrar som krävt min medverkan. Jag var helt enkelt tvungen att använda trumpinnarna i tid och otid (ja jag vet att det egentligen heter
trumstockar). Att promenera med en trumma på magen i vaktparaden när det är 13 grader kallt är verklingen ingen barnlek. Eller att stava upp en virvel under kommendörkapten Drivings buttra övervakning. Dessutom var jag nog inte mycket till trummis. Att säga att jag var en fejk är väl att ta i, men något av en
militär luftgitarrist på virveltrumma var jag nog. Vilket inte gjorde saken så mycket bättre.
Men efter att ha tillbringat två månader i Vietnam, börjar jag bli ganska haj på pinnarna. Det har lossnat. På vietnamesiska restauranger utanför turistghettona erbjuds oftast inga andra bestick, så egentligen finns det inget realistiskt alternativ. Och numera funkar det. Att äta en vällagad vietnamesisk måltid med pinnar är dessutom en betydligt mer lustfylld sysselsättning än att trumma sig igenom Kungliga Flottans Paradmarsch en svinkall vinterdag på Norrbro i Stockholm. Ja det går ju överhuvudtaget inte att jämföra. Inte på något vis.
 |
| Unge Bergman (t v) med trumma på magen. Trumkompisarna heter Ingvar Avestedt och Leif Andersson. Bilden från ett flottbesök i London. |
