Det tog tid att hitta ett förhållningssätt till niomiljonersstaden Saigon eller
Ho Chi Minh City som är stans officiella namn. Till en början skavde Saigons rasande tempo, uppskruvade ljudnivå och vilda utbud. Hamrade mot tålamodsnerven. Men efter tio dagar känns tillvaron här mer hemtam, jag har till och med tillskansat mig tekniken att korsa en gata vilket är ett äventyr, fotgängarna lever farligt i Saigon. Ändå beger jag mig gärna ut på upptäcksfärder till fots, det finns hur mycket som helst att kolla in...
 |
| Överst: Fine Arts Museum. Nederst: En actionrullen spelas in på museigården. |
Fine Arts Museum är som så mycket annat i den här stan ett arv efter de franska kolonialherrarna. Att komma in i de vackra, luftiga salarna, som bjuder på högklassig konst från forntid till nutid, blir avstressande. Tror jag. Men på muséets innergården pågår inspelningen av en actionrulle. Det är fullt drag! Inte bara på gårdsplanen, byggnadens fönster och trappuppgångar är också ockuperade av kameramän och ljussättare. Långa elkablar krälar likt feta ormar i trapphusen. I stora högtalare vrålas instruktioner och en gigantisk konstruktion i scenbildens centrum faller med ett olidligt brak sönder och samman i tagning efter tagning. De ljusa, tysta salarna med finkultur interfolieras med populärkulturens påträngande, mer yviga formspråk. Det är som hela Saigons väsen kokats ner i det gamla franska kulturhuset. En konstinstallation!
 |
| Klottersanering? |
När jag vandrar längs niomiljonersstadens breda boulervarder och trånga gränder tänker jag att klottersanering inte är någon lysande affärsidé i det här landet. Under de två månader som jag vistats i Vietnam har jag varken sett graffiti eller mer primitivt klotter
. Inte förrän i Saigon. Och inte på vilken byggnad som helst! På den ärevördiga gamla katolska katedralen
Notre Dame hittar jag massor med prydligt kärleksklotter typ Berit hjärta Nisse. Det känns oskyldigt, gulligt och det stör i alla fall inte mig. Men vad säger den kontrollnojiga vietnamesiska staten om tilltaget? Förmodligen ingenting eftersom
Partiet, enligt vietnameser jag talat med, starkt ogillar den katolska kyrkan. Buddhisterna kan lätt kontrolleras av statsapparaten, men katolikerna styrs av påven i Rom. Storebror som storebror tänker jag.
 |
| Värmedis i Saigon, eller är det luftföroreningar? I Botaniska trädgården hittar jag en vilsekommen sjöjungfru mitt i klorofyllen. |
Termometern visar 32 grader plus så i dag är det också dags att skicka hem de varma kläder som jag använt i norra Vietnam. Ärendet ger mig anledning att besöka
Centrala Postkontoret. Den pampiga byggnaden i fransk kolonialstil tjänar fortfarande sitt syfte. Men man får inte ha bråttom. Fyra blanketter måste fyllas i.
Noggrant. Jag får bakläxa flera gånger. Fyra handläggare tar sig an olika moment av uppdraget. Slutligen fixar paketinslagaren inslagningen och damen i kassan tar emot avgiften. Det tar sin lilla tid, men i gengäld får jag njuta av den vackra byggnaden. L ä n g e! Och packningen blir plötsligt 7,2 kilo lättare.
 |
| Centrala postkontoret i Saigon. I fonden ett porträtt av Ho Chi Minh. Personlighetskulten odlas storskaligt! På den undre bilden syns postens telefonkiosker i mahogny, numera använda till bankernas ATM-automater. |
Även i smarta, framåtsyftande Saigon ser jag förstås traditionella vietnamesiska arketyper som
mannen med de frityrstekta risbollarna och
fruktförsäljerskan med sitt ok. Vissa företeelser är beständiga, även i en föränderlig värld. Det känns tryggt.
I morgon byter jag tillvaron i storstan mot sju dagars lantligt liv på en ö i
Mekongfloden, sex timmars resa söderut med taxi, två bussar, mopedtuktuk och båt. Jag har alltid gillat kontraster. Good Bye, Saigon!
