Himlen gråter stilla

Guiden Linh framför namntavlan på de 504 bybor som mördades.

Klockan 7.30 på morgonen den 16 mars 1968 landsätter fem helikoptrar det amerikanska kompaniet Charlie, 100 unga killar på 18 - 19 år som nyss slutat high school och under åtta månader utbildats till massmördande elitsoldater, utanför den lilla byn My Lai i Son My i Quang Ngai-provinsen. Det är skördetid och innevånarna har just stigit upp, ätit sin nudelsoppa, druckit te och gör sig redo att gå ut på fälten för att bärga risskörden. Kriget har pågått i några år men byn har inte tidigare utsatts för direkt eldgivning, många närbelägna orter lider av helikopterräder, tunga bombanfall och luftvärnsangrepp. Amerikanarna har besprutat de närbelägna skogssluttningarna med det fruktade avlövningsgiftet Agent Orange för att kunna beskjuta Viet Cong, Giftet visar sig få fruktansvärda konsekvenser för befolkningen, bl a föds 500.000 gravt missbildade barn, åkrar och vattendrag förgiftas. Innevånarna i My Lai har byggt några mindre skyddsrum som används när kanonerna hörs mullra, annars är läget förhållandevis lugnt. Alla män i vapenför ålder är ute i krigszonerna långt från byn, kvar finns lite över 500 gamlingar, kvinnor och barn. Det är läget när kompani Charlie under ledning av löjtnant William Calley närmar sig byn.

Det som sen händer är oförklarligt och visar krigshandlingar i dess mest bestialiska form. Under fyra timmar mördas, skändas och lemlästas obeväpnade civila gamlingar, gravida kvinnor, barn och spädbarn. Gruppvåldtäkter äger rum, kroppar stympas och samtliga hus sticks i brand. 504 innevånare mördas kallblodigt, bara åtta överlever gömda under högarna med döda kroppar. Inte ens byns djur skonas, allt skjuts sönder och samman.

"Jag gav dem en fin pojke men fick tillbaka en massmördare" (Soldatmamma).

Krigsledningen mörkar händelsen, bl a genom att ett år senare återvända till My Lai och fälla en 500 kilos bomb för att undanröja bevis. Anledningen till att Son my-massakern två år senare ändå kommer till allmän kännedom är de 40 bilder som en arméfotograf tog under räden. 18 av dessa var färgfoton som visar att offren är obeväpnade civila som utsätts för ogripbara grymheter. De sistnämnda bilderna redovisades aldrig för krigsledningen eller arméns informationsavdelning. Fotografen behöll bilderna och efter att två år senare begärt avsked från armén sålde han materialet till Life Magazine. Dokumentationen spreds snabbt i USA och västvärlden. My Son-massakern väckte avsky och blev direkt avgörande för att krigsopinionen vände i USA och Europa, men det skulle ändå dröja sju år till krigsslutet på det som har kallats världshistoriens mest meningslösa, onödiga krig. Det sorgliga är att under den tiden hann många stora och små Son My-massakrar inträffa, men bevis i form av bilder och annan dokumentation saknas. Ironiskt nog sköttes bevisföringen i fallet Son My av förrövaren själv, den amerikanska krigsmakten, bevis i form av 18 färgfotografier. Inte ett enda vietnamesiskt foto togs, i Vietnam fanns vid denna tid ingen färgfilm, ja knappast ens några kameror.

Ett av fåtal kvarvarande bruksföremål i den övrigt nerbrända byn.

Och vad hände med löjtnant Calley som så bestialiskt eldade på sina unga adepter? Först fick han medalj för tapperhet i fält (!) men så småningom fälldes han i krigsrätt och dömdes till livstids fängelse. Ingen annan åtalades. Efter tre månader i häkte förvandlades Calleys straff till två och ett halvt års husarrest. Handlingen väckte avsky inte minst i USA, men mörka krafter stöttade Calley som firades av nationalister, vapenfixerade dönickar och krigshetsande organisationer vid ovationsartade framträdanden över stora delar av USA. I dag driver Calley en juvelerarbutik i Oregon.

Det här berättar min unga kunniga guide Linh på Son My Memorial Museum i My Khe norr om provinshuvudstaden Quang Ngai. Museisamlingarna känns kusligt overkliga och den masoleumsliknande museibyggnaden inramas av svartbrända husgrunder. Det paradoxala är att den här byn är den mest genuint trevliga ort som tänkas kan. Byborna är otroligt hjälpsamma och vänliga, bl a träffar jag Bruno, byns enda utlänning,  en fransk expat som bott här i nio år och hans vietnamesiska fru Nkieu som visar mig byn och sitt underbara hus. Och vid bron som leder över kanalen hittar jag, efter tips från Bruno, en av landets bättre restauranger i budgetklassen.

Det folktomma hotell som jag bor på ligger ett stenkast från Vietnams finaste kustlinje med kilometerlånga öde sandstränder. Inte en solstol eller strandparasoll. Kanske kastar ortens mörka historia skuggor över de saltstänkta havsstränderna? Drabbad av museibesöket, smått chockad och eftertänksam, ser jag det som direkt omöjligt att sätta mig i en solstol på stranden läppjandes en paraplydrink. Men taktfullt nog erbjuder Hotel My Khe varken solstolar eller paraplydrinkar. Iställer vandrar jag långsamt längs vattenlinjen till en liten fiskeby norröver. Bränningarna dånar och vid havshorisonten mörknar himlavalvet. Varmt, varsamt regn börjar falla. Himlen gråter stilla.

Överst och mitten: Bilder från  Son My-massakern publicerade i Life Magazine 1970. Nederst: Överallt på området för massakern syns träd med kulhål.