Långt från Sin City

Old man Bergman har just klivit in i tempelklockan och en munk (skymd bakom klockstapeln)  sjunger sin melismatiska sång samtidigt som han slår efterklangsrika slag på klockan. En omvälvande klangmassage!

Nha Trang, bad- och nöjeslivets okrönta huvudstad i Vietnam, är en märklig hybrid, stadsplanerarna tycks ha hämtat inspiration från Frankfurt (en kall businesstad som jag känner mig vilsen i), Gran Canaria och Disneyland! Längs strandlinjen står de internationella hotellskraporna på rad med Sheraton och Mariott i spetsen. Och där lyxhotellen slutar tar bankpalatsen vid. Väldigt lite Vietnam om jag säger så... Här finns smarta nattklubbar, blippande discotek och svulstigt smaklösa juldekorationer. Mitt eftermiddagskaffe serveras av tomtenissar, allt för att behaga oss turister (93 % av Vietnams befolkning är buddhister, så varför denna julhysteri?) Här kan jag också köpa skor och väskor i krokodilskinn, ja t o m en äkta uppstoppad krokodil. Den genuina vänlighet jag hittills mött i Vietnam är svårare att hitta här. Innevånarna är mer slutna, är väl helt enkelt jävligt trötta på oss turister. Det har jag förståelse för.

Märkligast är ändå att de flesta butiks och ordningsskyltar är tvåspråkiga, vietnamesiska och ryska. Kanske ändå inte så konstigt eftersom det på butiksgatorna och strandpromenaden kryllar av nyrika ryssar, biffiga machotyper med tjurnackar och mulliga sextiplusdamer i åtsittande, djärvt urringade korvskinnsblusar och superblonderat hår. Ryssarna tycks ha ockuperat staden, 2.000 flygs in från Moskva varje dag! Min vietnamesiska hotellvärd tar lektioner i ryska och behovet av skyltar och menyer på ryska har skapat ett nytt inhemskt affärsområde. Och allt detta startade för bara två år sedan! Överallt ser jag cementblandare och långtradare med byggmaterial. Stan växer så det knakar, men det är bara hotellskyskrapor och shoppingcenter som byggs. Fråga 1) Hur ska detta sluta? Fråga 2) Är jag i Vietnam eller drömmer jag?

På ett café ser jag en rysk man i min egen ålder tillsammans med sin livvakt (så uppfattar jag situationen) och en mycket vacker, alltför ung prostituerad vietnamesiska. Och en obehagligt kall vind drar in från det hav som utgör ställets panoramavy.

Men som tur är finns också ett annat Nha Trang. När jag förpassar mig tillräckligt långt från stranden och turistbutikerna, finner jag leriga, oasfalterade gränder, enkla verkstäder och krogar typ "hål i väggen". Här hittar jag också fotografen Long Thanh, Vietnams mest kända fotograf med internationellt renomé. På hans galleri njuter jag av magiska bilder som skildrar vardagen i Vietnam. När Long Thanh hör att jag är från Sverige skiner han upp. "Ah, Hasselblad" säger han "That´s my camera". Bilderna etsar sig fast, inte minst porträtten av gamla människor där rynkorna och skrynklorna i de erfarna ansiktena blir till levnadskartor att orientera sig i.

Två fotografier av Long Thanh. På den undre syns en gammal chamkvinna, en minoritetsbefolkning med rötter bl a i Nha Trang. De extraordinära öronsnibbarna får kvinnorna av att bära extremt tunga örhängen.

Tio minuters gångväg från Long Thanh Gallery ligger den mäktiga Long Son Pagoda. På bergskrönet bakom pagodan finns en jättelik vit Buddha. På väg upp till toppen hör jag melismatisk sång och dov klockklang. Vid en stor tempelklocka står en gråklädd munk och sjunger samtidigt som han sparsamt låter den väldiga klockan ljuda. Munken bjuder mig att klättra in i klockan för att inifrån uppleva klockklangen. Jag tror det är en bönebefrämjande gärning snarare än ett fysikaliskt musikexperiment. Först är jag lite tveksam, men vad fan... jag har ändå haft tinitus i över 40 år, så det här kan ju varken göra till eller ifrån. Jag kliver in i klockan och känner mig som en levande iscensättning av en av den franske mästaren Magrittes tavlor. Och min lilla minibandspelare som jag alltid har i fickan triggas igång. Inne i klockan mixas munksången där ute med klockklangen där inne på det mest häpnadsväckande sätt. Ett extremt inspelningsuppdrag och en strålande klangmassage! Ljudfilen arkiverar jag i mappen för Vietnamesiska Ljud.

Slutligen ett besök på Po Nagar Cham Towers, denna märkliga samling byggnader, vackert belägna på en kulle strax utanför centrum, och som började byggas på 700-talet av Chamfolket, en etnisk minoritet som farit illa genom århundraden. En gång var de innevånare i det mäktiga kungadömet Champa där Cham Towers tjänade som religiöst nav och försvarsanläggning för den hinduiska grenen av minoriteten (det finns också en islamistisk). Byggnaderna används fortfarande för religiösa riter av chamfolket. På den stenlagda gården bakom tempelbyggnaderna dansar en grupp chamkvinnor i sina traditionella blå dräkter. Klädedräkternas intensivt blå färg mot de terrakottafärgade tempelbyggnaderna är en ögonfröjd. Den mjuka indieninspirerade dansen förpassar mig århundranden från nattklubbar och krokodilskinnsskor. 1. 300 år närmare bestämt och Sin City känns långt borta. Väldigt långt borta.

1. En del av det mäktiga Po Nagar Cham Towers. 2. Dansande chamkvinnor.              3. Läsande ung munk.