Vem vill pruta på lyckan?

Skymningen faller snabbt i Hoi An, lägger sig över stan som ett mjukt, svart silkestäcke. Med mörkret kommer alla lyktförsäljarna. Jag köper en ljuslykta till överpris och låter den segla ut över vattnet. Den ger dig lycka säger flickan som säljer lyktorna som argument för prissättningen. Och vem vill pruta på lyckan?

Hoi An, den mest välmående stan i Vietnam, helt skonad under Vietnamkriget då krigsherrarna skyddade kulturhistoriskt värdefulla städer som Dalat och Hoi An, men i gengäld dödade miljoner vietnameser som bodde i regionen och skoningslöst utplånade städer med lägre kulturfaktor. Historiska byggnader och kulturskatter ställda mot människoliv utgör en grymt skev ekvation. Men visst är jag glad över att strosa omkring på de charmiga kulturminnesförklarade gatorna i gamla stan i Hoi An en ljummen sommarkväll 40 år efter krigsslutet. Stan är mjukt omfamnande och de många kulörta små lyktorna, de levande ljusen på vattnet och den obefintliga motortrafiken skapar magi. Det är inte svårt att föreställa sig livet här på 1600-talet då rika kinesiska köpmän styrde handeln med de åtråvärda silkestygerna och handelsfartyg från Japan, Kina och Holland ankrade i hamnen.

I morgon lämnar jag Hoi An. Jag vet att det låter fånigt men det känns som att behöva säga adjö till en nyfunnen trevlig vän. I morgon tar jag mig till Quang Ngai, en liten oansenlig stad tre timmars resa söder ut. Utanför stan ligger Son My, där en av Vietnamkrigets mest bestialiska krigshändelser ägde rum, intermezzot som definitivt bidrog till att vända krigsopinionen i USA och Europa. Efter sexton behagfullt silkesmjuka dagar i Hoi An har jag behov av att stå ansikte mot ansikte med en annan verklighet.

På väg till Quang Ngai.