 | ||||
På bron över kanalen i Hoi An råder en riktigt råddig röra. Människor, cyklar, rishor och tvåhjuliga motorfordon i en enda djävla oreda. Det är med stor möda som jag med cykeln lyckas tränga mig upp på den svagt välvda bron. På krönet upptäcker jag anledningen till kalabaliken. På ett litet podium har någon placerat två stolar där en mycket gammal kvinna och man sitter. Paret verkar oberörda av ståhejet. Kvinnan håller i ett foto, mannen har en medalj runt halsen och ett inramat officiellt dokument i famnen. Jag får reda på att mannen fått ett officiellt tackbrev för att han i över 60 år burit vatten till marknaden, vatten från en speciell brunn utanför stan som används när Cao Lau, speciell maträtt för Hoi An, tillagas.
Gamlingarna är omringade av horder med skolungdomar. Teve och radio finns på plats. Mikrofoner sticks upp i ansikten, filmkameror rullar. Kidsen tar selfies med gamlingarna som bakgrund, stojar och lånar den gamles röda keps, en yngling skapar med fingrarna två fiktiva kaninöron bakom jubilarens huvud medan kompisen fotograferar och asgarvar. Men vänta nu... jag som trodde att det inom vietnamesisk kultur ryms ett stort mått av respekt för gamla människor! Scenen på bron är något jag inte förstår, inte förmår att greppa. Att filosofera, fantisera eller moralisera över händelsen leder ingenstans. Istället arkiverar jag bilden i min minnesbank i avdelningen för oförklarliga skeenden alternativt i lådan med Kulturkrockar.
 | |
| Vy från bron några timmar senare. Kalabaliken med gamlingarna har ersatts av skymningslugn, kinesiska lyktor och ett fiskenät som sänks i vattenspegeln. Kvinnan i båten är en av många roddarmadamer som transporterar folk och fä (i dag turister) över kanalen. Precis som roddarmadamerna på Stockholms ström på Bellmans tid. |
