Det enorma tempellandskapet Angkor utanför Siem Reap i Kambodja är en turistmagnet, ett av världens underverk och världens i särklass största sammanhållna område med arkitektonisk urgammal rikedom, templet Angkor Wat, världens största religiösa byggnad, ligger i områdets centrum. Angkor, stort som ett mindre svenskt landskap, med flera hundra stenbyggningar lockar dagligen tiotusentals turister, för många är Angkor det huvudsakliga skälet till kambodjaresan. Jag beslutar mig för att ägna tre dagar åt tempelfrossa, men trots långa dagar och tuktukföraren Saveon som raskt kör mig mellan sevärdheterna, hinner jag bara med en bråkdel av alla buddhaboningar. Då har jag ändå färdats över 140 kilometer i en skakig tuktuk och klättrat i ett otal branta tempeltrappor. Allt under en smärtsamt stekhet sol.
Khmerernas väldiga konungarike växte fram på 500-talet e k och uppnådde sin höjdpunkt på 1200-talet. Sen började det gå utför. Det känns överväldigande att på plats se byggnadernas skönhet, dess arkitektur, utsmyckningar och byggtekniker. Angkor utformades när vi nordbor fortfarande var vulgovikingar eller levde i en mörk, småskuren medeltid. Hur var denna kambodjanska, högstående kultur möjlig att utveckla?
En gång i tiden fanns här också stora städer och samhällen inom området. Angkor var Sydostasiens medelpunkt, här bodde över 1 miljon människor! Det var här allting hände. Om jag hade ambitionen att redovisa en haltig beskrivning av fenomenet Angkor, skulle texten svälla ut i en oformligt tjock lunta, jag måste avstå. Istället försöker jag låta bilderna tala.
Men allt är förgängligt och inget består, det gällde också de mäktiga khmerernas rike. Då en stormakt i världen, nu ett fattigt land med många allvarliga problem, en nation som kämpar för sin existens. Av detta märks nästan inget i Siem Reap, den närbelägna västerländskt orienterade staden. Här flödar ölen och kommersen når nya kambodjanska höjder. Och det tröttar att vara kulturell. Efter tre dagars tempelturer är frågan om jag inte är minst lika trött som tuktukföraren Saveon där han tar sig en tupplur i sin kärra.
 |
Tuktukföraren Saveon sover sött. |
Låt mig avslutningsvis erkänna att soluppgången över Angkor Wat, en
upplevelse som jag delade med många hundra turister och kambodjaner,
är magisk. Att närma sig världens mest omfångsrika tempelkomplex i becksvarta natten där mobiltelefonernas små lampor banar väg i mörkret som små irrande eldflugor. Att se natthimlen ljusna och solen stiga upp över trädtopparna bakom templet, det är som att uppleva universums tillblivelse. Det finns något genuint uråldrigt över händelseförloppet. Fast jag var förstås tvungen att stiga upp klockan fyra på
morgonen.
