Kambodja i backspegeln

Gatubarnens morgonbad i Siem Reap.

Efter tre veckor i Kambodja är jag på väg till Vientiane i Laos. En ny fas av resan tar vid. Jag sitter och väntar på Lao Airs flight QV 514 i Siem Reap, och har gott om tid att fundera över min tid i landet.

Jag vill ju så innerligt gärna tycka om Kambodja med en befolkning som lidit mer än de flesta, inte minst under Röda Khmerernas skräckvälde. Men desperationen, den korrupta samhällskroppen, myglet, girigheten och de våldsamma samhällsklyftorna gör det svårt. Eller åtminstone svårare. Kambodjanerna är oftast både mycket vänliga och hjälpsamma, men det är som om en tung slöja av hopplöshet vilar över landet.

När jag går in på Cambodian Bank i Siam Reap, påtalar den uniformerade och beväpnade vakten att jag måste ta av mig kepsen, etiketten i det blankpolerade marmorpalatset är viktig. Utanför badar gatubarnen i den brunmelerade floden, jag har tidigare sett några av dem sova på bron som leder över vattnet till mitt hotell. De väljer oftast ”säkra” sovplatser där många människor är i omlopp. En bit bort spelar en liten orkester bestående av minoffer. Musikerna saknar ben och ibland armar, flera av dem är blinda. Under vistelsen i Siem Reap har jag lyssnat till minst 15 minofferband utanför tempel, på marknader och i köpcenter. Så nära men ändå så långt bort från maktens marmorpalats och etikettsreglemente. Det blir till en bild av de avgrundsdjupa samhällsklyftorna i Kambodja, där en mycket liten, men tydligt urskiljbar grupp rika flashar med bankkontona, medan det stora flertalet kambodjaner kämpar för att få mat på bordet.

En av många orkestrar med minoffer. Här utanför ett tempel i Angkor.

Och hur ska jag som turist förhålla mig? Till alla föräldralösa, stympade och tiggande, till tonårsmödrarna med ammande småbarn vid bröstet? Till maffian som ”beskyddar” hotellen, butikerna, gatubarnen och de hemlösa, som styr prostitutionen och barnhandeln?  Inte konstigt att jag ansätts av desperata försäljare och utsätts för avancerade försök till kortbedrägerier. Jag är själv en vandrande dollarsedelbunt. Och genom min klädsel, kamera och ryggsäck flashar jag med min rikedom.

Min tacksamhet över att ha fått uppleva Kambodja är stor. Tre veckor i landet är inte mycket och det är förstås troligt att jag missuppfattat ett och annat. Det där med koder är inte lätt och graden av oförutsägbarhet är stor. En viting är visserligen en vandrande cashmaskin, men i underläge. Det är bara att tugga i sig.

Jag tänker också på alla och allt som gjort vistelsen i Kambodja minnesvärd. På samhällsivraren och universitetsläraren Ly i som lät mig besöka kåkstan i Battambang och alla barn och ungdomar på kvällsskolan i samma område, tuktukföraren Saveon som tog mig på en tre dagars tempelsafari i Angkor, på den unge öppenhjärtiga hotellmanagern i Phnom Penh som lärde mig så mycket om Kambodjas mörka sidor. Jag tänker också på National Museums skatter, Röda Khmerernas tortyrkammare i Phnom Penh, Killingfields, de fantastiska teater- och nycirkusföreställningarna med unga kambodjanska artister, samt samvaron med de trevliga kanadickerna Helen & Davide. Slutligen, och inte minst, de miljontals fladdermöss jag fick tillfälle att filma utanför Battambang.

Good Bye, Kambodja! Nu väntar laoiterna och de stora skogarna. Dags att äntra Lao Airs lilla propellerplan till Pakse, där byter jag flyg till Vientiane, Laos huvudstad.