 |
| Munkarnas lunch och Patuxai, triumfbågen som laoiterna byggde 1962 när USA trodde de bidragit med cement till en ny flygplats! |
En promenad i
Vientianes franskinspirerade stadskärna där bagerierna står som spön i backen är inspirerande. Och ryktet visar sig vara sant - laoiterna är lika coola som alla har beskrivit dem. Den laoitiska folksjälen får genomslag i huvudstaden, Vientiane är lugn, lågbebyggd och restaurangerna stänger kring tioblecket. Inget för festprissar. Landmärket som sticker upp är en kopia av den parisiska Triumfbågen, vad annars? Boulevarderna och de pampiga franska husen finns förstås också, liksom caféerna och det franskinspirerade köket. Maten är en ren och skär njutning!
 |
| Munken med de härliga tjejsockorna hittade jag hos en guldsmed på marknaden i Vientiane när han kollande det världsliga glittret. |
Mängden munkar har varit ett stående inslag i både Vietnam och Kambodja, men i Vietiane firar munkmängden triumfer. De flesta unga laoiter tillbringar en tid i ett buddhistiskt kloster. För vissa blir engagemanget livslångt. Numera ser man munkar med både laptops och smartphones, den nya tiden har invaderat klostren även om munklivet är traditionsbundet. Så ser jag munkar varje morgon vandra längs Vientianes gator med tiggarskålen för att samla mat till dagens enda måltid. Munkmålet som äts klockan 11 på förmiddagen är mycket enkelt. Jag råkar vara i ett av stans många kloster när dagens föda fördelas broderligt, spartanskt är bara förnamnet. De långsamt accelerande bastrumslagen som aviserar munkmålet är desto fläskigare.
 |
| Sisaketmuséet med tusentals buddhastatyer. De små holkarna på väggen rymmer två Buddhor vardera. Och väggarna är både många och långa. |
Från Triumfbågens högst belägna balustrad får jag överblick över stadsplanen och förvånas när jag får veta att bågen började byggas så sent som 1962, den ser äldre ut, sliten och rå i betongen, ofärdig. Mycket riktigt, monumentet färdigställdes aldrig, Vietnamkriget kom emellan och USA bombade Laos i en vettlös kommunistskräck, det blev inte tid till betongputs. I början av sextiotalet, då allt fortfarande var frid, skänkte USA cement till bygget. Syftet med gåvan var att laoiterna skulle bygga en ny flygplats i Vietiane. Istället byggde man en kopia av Triumfbågen. Måhända att den amerikanske presidenten och krigshetsaren
Lyndon Johnson var måttligt förtjust i den franska flörten? Laoiterna må vara coolt avspända, men ett mått av härlig självsvåldighet tycks de besitta.
 |
| Nattmarknaden vid Mekongfloden i Vietiane. |
Att besöka nattmarknaden i Ventiane är en skön upplevelse. För första gången under min sydostasienresa kan jag strosa omkring utan att påträngande försäljare ständigt pockar på uppmärksamhet. På min väg från marknaden passerar jag en restaurang. På etablissemangets övervåning, på en liten balkong inramad med fängelseliknande galler, spelar en koreansk kvartett bestående av trumpet, gitarr, sång och en laptopfibblare. Chet Baker-inspirerade trumpetfraser smyger sig ut i den sammetslena kvällen. Även musiken kan vara lojt cool i den här stan. Cool, inkännande och med stänk av vemod, som den laoitiska folksjälen! Även om ett koreanskt band råkar vara uttolkaren.
