Det här är Anders Yngve Gustaf Martin Bergman. Ålder? Två och ett halvt år sisådär. Har jag verkligen ett så tillkrånglat namn? Nej, men det hände att jag tilltalades så under uppväxten, fråga mig inte varför. Min uppväxt var väl annars ganska OK. Mor och far, jag kallade dem så vilket var ovanligt i den stockholmsförort där jag växte upp, unnade mig och mina tre systrar allt gott, ja ofta det bästa, men utlandsresor ingick knappast i familjens världsbild. Och vi bodde ju trots allt i ett land i marginalen till ett Europa som fortfarande led av sviterna efter kriget. Massturismen var ännu i sin linda, det är också viktigt att ha i minnet. I bästa fall åkte man till sommarstugan, men att överskrida gränser, nej... Mitt första utlandsbesök uppstod när Radiotjänsts Gosskör for på turné till Danmark 1951, en nioårig pojksopran på vift i Köpenhamn. Det kändes långt bort, ja riktigt exotiskt. Då.
I tonåren förflyttades min världsbild en bit söderut, från Köpenhamn till Paris. Som sextonåring gjorde min kompis Roger och jag ett försök att på scooter ta oss till Frankrike, men vi kom dessvärre bara till Hamburg. Där tog pengarna slut. Året därpå gick det bättre när Lisa och jag liftade till Paris. Den magra reskassan drygades ut genom att spela på Paris gårdar och gator. Vi kom hem välbehållna men mina föräldrar hade förstås varken koll på resrutten eller äventyrligheterna i den franska metropolen.
Sedan dess har det blivit många resor både i jobbet och privat. Och nu mitt luffande i Sydostasien. Hur många mil har jag egentligen tillryggalagt? Hur många avsked och hemkomster? Hur många segrar och hur många tillkortakommanden? Hur mycket eufori? Och hur mycket liknöjdhet?
Allt detta kommer mig före i sanden på stranden i Koh Lanta i Thailand där jag slagit läger efter fyra månaders flackande i Sydostasien. Den totala summan liknöjdhet är nog lika med noll. Att resa är ju en förstärkning av själva livet, reseminnen blir till livserfarenheter. Och i första hand är det inte städerna, naturscenerierna eller minnesmärkena som lämnar de tydligaste avtrycken. Inte ens maten eller kulturen. Snarare är det mötena med människor, ibland också de sammanträffanden som av olika anledningar aldrig blev av.
I Indien mötte jag en gång en sjusärdeles vital dam från Israel. Hon var 76 år och reste alltid ensam, ständigt på resande fot över hela världen med kortast möjliga mellanlandningar i hemmet i Tel Aviv. Jag reser för att känna att jag lever, sa hon plötsligt i den taxi som vi delade i Munnar i södra Indien. Och så länge jag lever dör jag inte. Nähä. Men å andra sidan hävdar andra att resa är att dö lite... Så vad ska jag tro? Verkligheten befinner sig kanske nånstans mittemellan. Och så detta med avsked och hemkomster. Början och slutet på en bra story kan aldrig överskattas. Eller hur?
Till slut en undran. Utvecklingen av resandet till andra länder och världsdelar är svindlande, samtidigt som hela världen finns tillgänglig per skärm på armlängds avstånd. Men har det egentligen påverkat vår vidsynthet och tolerans? Det verkar dessvärre knappast så, den småskurenhet och snålhet som brer ut sig fullt öppet i Sverige skrämmer mig. Den kan inga resor bota.
