Somliga samlar på öletiketter, andra på roliga hattar eller porslinskatter. En gång i tiden kände jag en man som hade en imponerande samling av flygbolagens spypåsar (de kan ha otroligt olika design). Hans behov av originalitet var nära nog omättligt. Erfarenheter och minnen är väl annars de bästa samlarobjekten. Själv samlar jag på vietnamesiska ljud. Gatuförsäljarnas utrop, en djonk som lägger ut från land eller en vietnamesisk tupp med sitt galna galande utanför hotellet klockan halvsex på morgonen (definitivt helt olikt tupparna hemma). Min lilla digitala bandspelare, vikt 80 gram, har blivit en oskiljaktig vän i Vietnam. Jag har den alltid i fickan.
I ett vackert svartbetsat trähus i gamla stan i Hoi An, inte långt från den japanska bron, hör jag en svag, knappt förnimbar sång sippra ut på gatan. En melodi lika mjuk och återhållen som den vietnamesiska folksjälen. Lockande som sirenernas sfäriska sång. Det är Hoa som sjunger en traditionell visa, såna man sjöng, och kanske fortfarande sjunger, när riset skördas ute på åkrarna eller när silkestrådarna formas i kostliga mönster. Den gamla handelsstaden Hoi An är känd för sitt kvalitativa silke och skickliga vävare. Hit kom japanska, kinesiska och holländska fartyg redan på 1600-talet och och bytte till sig det glänsade tyget. Ris och silke gäller fortfarande, men i dag är det nog turisterna som ger det största klirret i kassan. Och vi köper förstås också silke och äter av riset. Samt måttbeställer kläder hos stans oräkneliga skräddare.
Men Hoa varken väver, skördar eller syr medan hon sjunger sin vackert böjliga sång. Hon formar grisar, sköldpaddor och lergökar för turistnäringen. Jag köper en gök och lägger lergökssången i min vietnamesiska ljudmapp. Silke, ris, turister och en och annan lergök. Det är nya tider i Hoi An.
