På väg till An Bang Beach, den minst exploaterade stranden vid Sydkinesiska sjön strax utanför Hoi An, passerar jag stora fält med grönsaker och risodlingar. På de vattensjuka ytorna betar kor och vattenbufflar. Kofösarna, som små prickar där ute på fälten, vadar upp till knävecken i lera. Efter att passerat fälten i en dryg vecka börjar de vietnamesiska cowboysen känna igen mig och vinkar glatt när jag cyklar förbi. I går råkade jag ha en flaska risvin i ryggsäcken (hade köpt den kvällen innan och glömt den i ryggan). Nu kommer den starka, för att inte säga påträngande drycken, till pass.
Bonden Dúc har stoppat mig, klappar mig på axeln och halar fram en tummad flaska med oklart innehåll. Han vill helt enkelt bjuda på en hutt. Ett kontaktförsök. Inkilning mitt på blanka söndagen. Försök till dialog och kommunikation. Jag avböjer vänligt. Dels för att Dúc verkar behöva innehållet för eget bruk, dels för att den grumliga drycken förmodligen är hemkörd och innehållet alltför okänt. För att rädda situationen och inte verka oartig, fiskar jag upp den legitima risvinsflaskan ur ryggan. Dúc låter sig smaka. Han klunkar djupt ur buteljen, skrattar, dunkar mig i ryggen, propsar på att jag ska låna hans solhatt, och en strid ordström väller ut ur hans törststillade strupe. Och jag önskar att jag hade kunnat prata med bönder på bönders vis, men kan ju dessvärre inte ens de enklaste hälsningsfraser på vietnamesiska. Kanske berättar han om sina vattenbufflar, den förestående risskörden eller om regnet som hänger i luften. Att oväder är på gång. Och mycket riktigt. En kort stund efter att jag lämnat Dúc och hans bufflar vräker regnet ner. Ja, himlens portar står vidöppna.
De tropiska regnskurarna är magiskt häftiga i Vietnam. Fuktig luft som klibbar likt rispapper runt friterade vårrullar och pissljummet regn som piskar asfalten när jag trampar i riktning mot en restaurang för att söka skydd. Trots att jag snabbt fått på mig regnskynket blir jag rejält blöt. Som tur är råkar stället jag stannar vid vara en av mina favoritrestauranger i Hoi An. Vilken lycka! Jag äter en tidig middag med bl a ljuvlig, nyplockad wokad spenat med jordnötter och vitlök, marinerad kyckling med citrongräs, sesamfrön och cantonris. Till det dricker jag två Biere Larue och avrundar med en kopp svart vietnamesiskt kaffe och några skivor banan. Lokalen är folktom och regnet spelar uppfordrande paradiddler mot uteserveringens plåttak. Efter två timmar avtar ovädret och jag cyklar långsamt tillbaka mot hotellet. När jag åter passerar fälten är bonden Dúc borta, men korna och bufflarna stökar som vanligt i åkrarnas blanka vattenspeglar.
Ett mindre begravningsfölje drar förbi alldeles innan gatan svänger av mot hotellet. En skalmeja kvider en sorgsen hymn, vasst och lite elakt, ackompanjerad av en förstämd bastrumma. Det lätta regnet fyller ljudbilden med ett smattrande polyrytmiska komp mot asfalten. Obadad men rejält regnduschad försvinner jag in genom hotellets höga järngrindar. En risvinsaktivist är tillbaka i sitt självvalda turistiska isolat.
 |
| 1. Risfälten utanför Hoi An. 2. Begravningståget. 3. Skalmejablåsaren i begravningsbandet. |
