Regnet öser ner i Hoi An, mjukt, varmt monsunliknande med temperaturer på upp till plus tjugoåtta grader celsius. Först framåt kvällen kommer mer uppfriskande vindar in från Sydkinesiska sjön. Men det är fortfarande svensk högsommarvärme. Med råge. Stadslivet rullar på i stort sett som vanligt, både för oss gästande vitingar och ortsbor, låt vara att mer maritima turistjippon som kanotturer längs Hoi Ans vattenvägar är inställda och att roddarmadamerna vid kanalen har klappat igen för dagen. Annars är allt som vanligt, kommersen, stadsvandringarna, gatuförsäljarna och folklivet på marknaden.
Alla spökar vi ut oss i färgglada regnrockar och paraplyer. Det finns något infantilt över klädseln och sättet vi tar oss fram på. Cykelrishor med japanska och kinesiska turister omsorgsfullt insvepta i passagerarkorgarna som jättebebisar på utflykt, det oundvikliga klafsandet av sandaler och gympaskor i vattenpussarna, det ymniga skvättandet från alla två och trehjulingar. Som en enda stor vattenlek på ett färgglatt dagis.
