onsdag 19 november 2014

Kejsarstaden





Vietnams historia är mångskiftande och svårtolkad. Komplexiteten blir uppenbar i Hue, den välmående turiststaden i mellersta Vietnam. Här flaxar historiens vingslag. Hit flyttade kejsar Gia Long 1802, utropade Hue till Vietnams huvudstad och byggde Citadellet. Bakom de bastanta tegelmurarna utvecklades Nguyen-dynastin och Kejsarstaden, en stat i staten om man så vill. Kejsarna kom och gick, ibland kritiska mot det växande franska inflytandet, ibland mer västerländskt orienterade despoter, men alltid avskärmade från vardagen, omgivna av underdåniga undersåtar, instängda i sin egen makt och prakt.

1885 stormade fransmännen citadellet och den formella kejserliga makten bröts, men för kejsaren och hovet fortsatta livet i överflödsbubblan fram till 1955 då den sista kejsaren Bao Dai, som likt vår egen motvilliga monark hade fabless för snabba bilar och snygga brudar, abdikerade och överlämnade makten. Under Vietnamkriget erövrade nordvietnameser och Viet Cong Hue med en skoningslös slakt av 2.500 civila. USAs vedergällning kostade 10.000 människoliv och napalmbomberna regnade över Hue och Citadellet.

Nu går jag över bron som leder till Citadellet och Kejsarstaden. Körbanan är sprängfull av osande motorcyklar och cykelrickshaws som sviktar under turister tronande likt övermogna meloner i passagerarkorgarna. Det är ett liv och ett kiv, jag tråcklar mig fram mot entréportalen. Innanför murarna väntar en fascinerande värld. Många av byggnaderna förstördes under kriget, men ett imponerande återuppbyggnadsarbete pågår. Här finns bl a kejsarens representationssal, mandarinernas hus, den tysta staden, kejserliga teatern, tempel, trädgårdar och överdådiga näckrosdammar.

Alla vackra byggnader till trots, är det de gulnande fotografierna från det kejserliga livet som gjuter liv i besöket. Får mig att tänka. Bilderna fyller byggnader, murar och trädgårdsgångar med färger, dofter av överdådig lyx men också med intriger, orättvisor och oförsonligt hat. Det gäller bara att läsa undertexten. Livet för den kejserliga familjen, mandarinerna, eunuckerna och härskarens hundratals konkubiner och fruar, verkar varit lika inrutat som de geometriska formerna på Kejsarstadens byggnader och utemiljöer.

Överdådiga ceremonier och skådespel. Fantastiskt färgrika, sidenglänsande dräkter. Tillbedjan. Kejserlig musik. Men i en sluten, hierarkisk värld odlas förstås också rädslan och misstänksamheten. På den kejserliga menyn stod femtio rätter. Många byar utanför Kejsarstaden involverades för att stilla den kejserliga hungern. Speciella provsmakare åt först av maten som kejsaren valde. Den kejserliga måltiden intogs inför publik och de rätter som funnit kejsarens gillande avnjöts med speciella pinnar som omedelbart hade färgats lila om maten varit förgiftad.

Jag lämnar den praktfulla, overkliga verkligheten för att sakta ta mig över Parfymfloden som delar Hue i två delar. Tillbaka till vardagen. Till gatuförsäljarna, modebutikerna, inkastarna, restaurangerna och de fancy hotellen i Hues turistmättade environger.