Vietnameser talar inte gärna om det krig som slet landet sönder och samman under 20 år, först kampen mot fransmännen, sedan den amerikanska invasionen. Varför ska jag prata om kriget, jag var ju inte med, inte ens född, säger de yngre vietnameserna. De äldre hävdar att de lagt krigstraumat bakom sig, nu gäller det att blicka framåt! Och det går bra för Vietnam, jämte Kina har landet den snabbaste tillväxten i Asien. Men jag undrar ändå. Är det möjligt att lägga locket på och bara traska vidare? Det obearbetade krigstraumat parat med en extremt snabb välståndsökning skapar klyftor mellan generationerna, mellan städer och landsbygd, mellan klansamhället och allt det nya, riskerar att utvecklas till en nationell härdsmälta. Men fasaden är putsad, och en vietnames tappar aldrig masken. Man lägger locket på.
Mitt intresse för krigshistoria är minimalt, men i Dong Hoi, en sömnig landsortsstad med 120.000 innevånare vid kusten i mellersta Vietnam, dras jag in i Vietnamkriget, vare sig jag vill eller ej. I Dong Hoi finns få turister och inga souvenirshopar, jag äter en utsökt lunch för 25.000 Dong, åtta kronor, och starkölen kostar tre. Den stora fiskmarknaden är ett av få nöjen som bjuds. Stan är ren, proper och med fina blomsterarrangemang längs strandpromenaden. Allt är putsat, fejat och människorna vänligt välkomnande. Det är svårt att förstå att Dong Hoi utplånades, jämnades med marken under Vietnamkriget. Vid krigsslutet återstod endast en kyrkogavel och den gamla bron till citadellet. Annars är det inte mycket som minner om kriget, spåren har sopats igen under de 39 år som gått. Staden är återuppbyggd. På slagfälten odlas kaffe. Man har gått vidare.
Dong Hoi ligger strax söder om DMZ den demilitäriseringszon som skapades efter Indokinakriget 1954 och som delade Vietnam i två länder. Stormakterna, kommunistskräcken och det kalla kriget spelade sitt djävulska spel, som eskalerade när USA 1965 landsteg i Danang, söder om Dong Hoi. De amerikanska marinsoldaterna välkomnades med leenden och blomstergirlanger av unga vietnamesiska kvinnor! Tio år senare var provinsen krigshistoriens genom tiderna mest sönderbombade. Det lidande som ofrånkomligt följer med krigshandlingar får ett ansikte i Dong Hoi.
Sammantaget dog 5,2 miljoner vietnameser. Miljoner ton med tunga bomber fälldes. En tredjedel av dessa detonerade aldrig, och 20 % av landet är fortfarande oröjt på landminor och bomber. Det svåra är att greppa hur kriget, nära 40 år efter krigsslutet, fortfarande skördar offer. Årligen dör och skadas hundratals vietnameser av odetonerade landminor och bomber. Napalm och Agent Orange, det medel som användes för att avlöva djungelområdena, dödade 400.000 vietnameser och 500.000 barn har fötts med missbildningar. Fortfarande föds gravt missbildade barn och stora områden är förgiftade, t ex sjöar som används till dricksvatten, bad och fiske. De kemiska ämnena i Agent Orange har förändrat vietnamesernas DNA och kommer att påverka befolkningen under oöverskådlig tid.
Vid krigsslutet lovade president Nixon bistånd till Vietnam, ett löfte som aldrig infriades. Tvärsom inledde USA en handelsbojkott som gravt förvärrade tillståndet i landet. Vietnam var vid denna tid en av världens fattigaste länder. Genom åren har USA hårdnackat förnekat allt ansvar, och först 2012 satsade man medel för att inleda sanering av vissa områden. Det är som om människans värsta djävligheter kommer upp till ytan i det här vänliga, vackra landet.
Nå, kanske har det ändå kommit ut något gott av att inte älta. Att gå vidare. Kanske är utvecklingen i Vietnam en strålande lektion i förlåtelse. Vietnameserna verkar inte bara ha förlåtit varandra (man får inte glömma att ofattbara grymheter också begicks mellan nord och sydvietnameser). De verkar inte heller hysa någon som helst agg mot besökande amerikaner, som utgör en väsentlig del av turismen i landet. Man har gått vidare.
