Jag är tillbaka i Hanoi. Samma hotell. Samma rum. Samma känsla som på den tiden jag var turnerande musiker och hade som överlevnadsstrategi att, så långt det var möjligt, alltid boka samma hotellrum. Genom att trigga igenkännandets mekanismer skapades en fejkad hemkänsla. Och nu. Tillbaka till rum 606 på Hotell Esperence i de gamla kvarteren. Yes! Vad spelar det för roll att rummet ligger på sjätte våningen utan hiss och att uppkopplingen är skraltig... Utsikten över hustaken är charmig, hotellet ligger mitt i smeten, personalen är vänlig och rummet detsamma!
Efter en utsökt middag på ett av många små ställen där man sitter i minimala dagismöbler på trottoaren medan hundratals motorcyklar susar förbi bordet på en halvmeters avstånd, kommer jag att fundera över villkoren för det offentliga rummet. Hanoi är de lätta motorcyklarnas förlovade stad. Motorerna regerar. De fyller gatorna, inte bara med oljestinna avgaser, utan också i ett race där den som kör fortast, bryter mot flest regler samt tutar mest vinner! Som fotgängare har jag inget värde. Å andra sidan var jag lika mycket i farozonen i taxin från järnvägsstationen i morse. Till djävulskt dunkande techno (klockan halv sex på morgonkulan) körde chauffören i vansinnesfart mot färdriktningar och rödljus, samtidigt som han med högerhanden greppade mobilen och med den andra handen nonchalant trummade mot bilplåten. Höll han överhuvudtaget i ratten? Vet inte.
Motorcyklarna fyller inte bara gatorna, utan använder också trottoarerna som parkeringsplats. De asfaltsplättar som blir över utnyttjas som matplatser, dels av de små gatuköken som serverar alldeles utmärkt föda, dels av de trångbodda vietnamesiska familjerna som flyttar ut på gatan för att äta middag och umgås. En eldstad flammar muntert. Farmor rör om i soppan som puttrar i kitteln. Barnen leker. På en halvmeters avstånd stryker motorhorderna förbi, inte sällan med hela familjen på hojen, far, mor och två-tre barn. Det sorgliga är att barnen ofta bär munskydd mot den dåliga luften, men aldrig hjälm. Hur tänker man?
Hanoi är en paradox, en osannolik blandning av förfinad fransk kultur och asiatiskt kynne. Den hetsiga trafiken till trots råder här ett befriande lugn. De franska kolonialherrarna lämnade efter sig det goda kaffet (fantastiskt!), vackra byggnader, lummiga esplanader och den giljotin som de nackade uppstudsiga vietnameser i. 1954 sparkades fransoserna ut ur landet. Stormakterna USA, Japan och Kina har inte heller lyckats kväsa det lilla landet, även om det kostat vietnameserna ett ofattbart, orättfärdigt lidande. De grymheter som vietnameserna begått mot varandra, uppmuntrade och understödda av stormakterna, strör ytterligare salt i såren. Det lugn och den värdighet som strålar emot mig i Hanois offentliga rum, utgör kanske en del av svaret på frågorna Hur man har lyckats resa sig om och om igen, hur man lyckats att lappa ihop det här sargade landet. Hur man på knappa 40 år lyckats gå från kaos till relativt välstånd.
Motorcyklarna fyller gaturummet. Soppköken och de middagsätande storfamiljerna lägger beslag på de platser som blir över. Den milda kvällsluften mixas med matdofter, röster och avlägsen musik. Här samsas stort och smått. Lugnet ställs mot hetsen, även om en vietnames aldrig tappar ansiktet. Nu lämnar jag Hanoi för att med försoningsjärnvägen ta mig söderut. Det är med viss saknad jag lämnar den plats som i guideböckerna brukar kallas Sydostasiens pärla.
