Guiden Mai hämtar mig på hotellet i Sapa. Hon är en 35-årig tvåbarnsmamma som tillhör Red Dzao, en av sex minoritetsbefolkningar boendes utanför stan. Mai har aldrig gått i skolan och kan varken läsa eller skriva. Men hon talar en utmärkt engelska! På min fråga hur hon lärt sig, svarar Mai "Av turisterna! Men eftersom jag inte kan läsa kan det vara svårt att hämta er (en service som ingår i uppdraget), jag har ibland svårt att hitta rätt hotell".
Som ett av elva syskon fick Mai aldrig chansen att gå i skola. I stället gick hon dagligen de 12 kilometerna från hembyn för att sälja handarbeten i Sapa. På den tiden fanns knappast ett utvecklat skolsystem för Sapas minoriteter. Nu sker en utveckling på området och Mai berättar stolt att hennes barn går i skolan. "De säger att jag borde lära mej läsa och skriva, men jag säger att det är för sent".
Tillsammans med nio andra turister som Mai tålmodigt hämtar på olika hotell, beger jag mig ut på sex timmars vandring genom fyra byar där triberna Black H´mong och Red Dxao bor. Vädret som varit regnigt de senaste dagarna, har lättat och stundtals tittar solen fram. Färden går ner i den lummiga dalen, och när vi avviker från den större vägen och svänger in på en stig, står ett tiotal kvinnor och väntar. De slår följe med oss. Kvinnornas tillhörighet är lätt att urskilja genom de distinkt, särodlade dräkterna. Följekvinnorna är hemmahörande i de byar vi ska besöka, och har kommit oss tillmötes för att etablera kontakt, vara oss behjälpliga på de svårforcerade bergsstigar vi snart kommer att färdas på, för att slutligen erbjuda egentillverkade sömnadsprodukter till överpris. De är vänliga, småväxta, charmiga och skickliga på att skapa kontakt och att göra affärer. Priserna är dock flexibelt prutbara. De har nära till skratt även under en laddad affärsuppgörelse.
Mai visar stolt två skolor i området. Barnen hoppar hage, leker kull och stojar som på vilken svensk mellanstadieskola som helst. Ända skillnaden är väl att den kinesinspirerade skolfasaden pryds av ett jätteporträtt av Ho Chi Minh. Genom att minoriteterna blandas i undervisningssystemet är det i dag mindre sällsynt att ungdomar från olika etniska grupper gifter sig, något som var otänkbart när Mai var ung. Men det är fortfarande föräldrarna som godkänner partnern! Vad kvinnorna beträffar räknas sömnadsförmågan till den främsta dygden, tätt följd av skicklighet i matlagning och städning. En konventionell gammalmodig syn på kvinnan kan tyckas, men det är ändå brudgummens föräldrar som skramlar ihop till hemgiften! Kvinnan har också på andra sätt en stark ställning, återigen dessa paradoxer och märkliga piruetter, bland annat har yngsta dottern arvsrätten. "Vad händer om en Red Dzao-yngling vill lämna hembyn och skapa sig en egen framtid i till exempel Hanoi?" undrar jag. "Omöjligt" svarar Mai med skärpa.
Den smala stigen ringlar sig brant uppför risodlingarna på bergsidan. På ett ställe ser jag manshöga marijuanaplantor. "Läkemedel" kommenterar Mai. Vatten sipprar, porlar, droppar överallt och färdvägen blir så småningom extremt lerig. Först går det riktigt bra. Men efter ett tag blir gympadojorna (jag har ändå tjocka specialskor) halkiga på det slippriga underlaget. Det känns som att ånyo lära sig att åka skridskor på hal is! De muntra följekvinnorna är fenomenala på att balansera i den kuperade terrängen. Som graciösa hindar dansar de obehindrat fram i lervällingen, vardagsvägar som leder till arbetsplatser och bosättningar längs de vattensjuka, brant skuttande risfälten. Hjälpsamma händer. En tandlös gumma som räcker mig en vandringsstav. En ung mamma, högst 16 år (H´mong-kvinnorna gifter sig ofta i fjortonårsåldern) frågar mjukt om jag behöver hjälp. En hand. Ett leende. Men bistånd och vänlighet hjälper inte hela vägen. Många av oss ser så småningom ut som turkiska gyttjebrottare!
Guiden Mai följer mig till hotellentrén. I lobbyn ler hotellpersonalen muntert åt lerspåren jag lämnar efter mig på det svarta stengolvet, mina brunmelerade jeans och lerprickiga ryggsäck. Dagen har varit lyckad!
