Efter nio timmar på det skumpande, kvidande nattåget från Hanoi som stånkar fram i 35 km per timme, toppas resan med en bussfärd längs slingriga vägar i ett ständigt stegrande landskap, och jag är framme i Sapa. Det här är Vietnams högsta punkt, belägen nära gränsen till Kina. Dimman har tilltagit och stickiga regnskyar drar fram längs dalgången. Utsikten från mitt hotellrum lär i vanliga fall vara magnifik med vy över dalen och de frodigt grönskande bergen. Dimman och det finfördelade regnet omöjliggör dock allt vackert span genom de stora panoramafönstren eller en avslappnad tillvaro på den lilla terrassen med en vietnamesisk öl på bekvämt avstånd (alla sorter jag prövat är utsökta. Tjeckerna lärde vietnameserna ölbryggandets ädla konst som en vängåva mellan de på den tiden kommunistiska brödraländerna).
Busslaster med ivriga kamerajägare väller in på huvudgatan där hotell och souvenirbutiker duggar tätt. Ursprungligen var det fransmännen som byggde en bergsstation här. När kolonialherrarna kördes ut ur Vietnam förföll så småningom stationen, tills en thailändare startade hotell här. Det är inte särskild länge sedan, men utvecklingen har eskalerat. Trecking och den friska bergsluften är några skäl till att många söker sig hit. De sex minoritetsbefolkningar som lever i byar kring Sapa är en annan anledning.
Kvinnorna från triben Black H´mong, ursprungligen från Kina, är ett slående inslag i gatubilden. Tålmodigt säljer de sina vackert broderade väskor och sjalar efter att vandrat 7 - 10 km till fots, ofta med ett litet barn på ryggen. Red Dzao, Giay och Xa Pho är andra triber vars kvinnor smyckar gångstråken. Alla har sitt eget språk och kultur. Obefintlig skolgång och barn som skolas in i turistnäringen och inte sällan utnyttjas av skrupellösa resebyråer utgör medaljens baksida. De äldre kvinnorna är skickliga säljare och alla tycks prata utmärkt engelska. Minoritetsbefolkningarna har kommit att bli ett starkt varumärke för stan (om nu människor kan betecknas som varumärken), men det är andra krafter bland de övriga 96 % av befolkningen som sköter spakarna och drar in pengarna. Triberna lever ett tufft och fattigt liv. Känns den sorgliga visan igen?
Jag vill gärna fotvandra till några av byarna, men en dag som denna tillintetgör regnet och dimman alla utomhusaktiviteter. Istället söker jag mig till den lokala marknaden som verkar vara på riktigt, inget turistjippo. OK, en och annan gäst har förstås irrat sig in i de trånga mörka gångarna, men vilken västerlänning köper tunna polyestertröjor eller håriga grisfötter? Istället mumsar jag på de varma risbollar som säljs överallt. Bollarna smakar sötsak och ger mig en energikick. Överallt syns dessa vackert smyckade kvinnor, men var är männen? Jag njuter av dofterna, ljuden och de små scener som spelas upp. Finns det en bättre kombination än människor, mat och marknad?
