På bron över Parfymfloden i Hue möter jag poeten Le Cong. Han kommer cyklande och bromsar in när han ser mig. I cykelkorgen ligger boken Co Be Ho Do som han skrivit och låtit översätta till franska, samt några lösa blad med valda dikter på engelska. Le Cong berättar om sin beundran av Selma Lagerlöf och om livet som konstnär i Vietnam. Kritiska åsikter är inte populära och regimen utövar en sofistikerad censur. Förr i tiden fanns små lådor i varje bostadskvarter där man anonymt kunde ange sin granne. Så illa är det inte i dag. Lådorna är borta sedan länge, men kontrollen kvarstår om än i mindre omfattning och med andra metoder. Av detta märker jag som turist förstås ingenting. Le Cong verkar vara unikt ärlig, vietnameser är annars kända för att droppa känsliga frågor, låtsas som om de aldrig har ställts. Aldrig tappa ansiktet. Men på brospannet sker ett möte. Vilken symbolik!
Poeten berättar om tillvaron som skapande konstnär i ett system som under ytan innebär begränsningar, men förhärligar samtidigt bilden av den lidande konstnären. Att armod och ofrihet skulle vara en förutsättning för konstnärligt skapande. Kanske är det en nödvändig överlevnadsstrategi. Vårt samtal har kommit in i en känslig återvändsgränd. Le Congs ansikte får ett drag av vemod och blicken söker sig ut över Parfymfloden. Han häver sig långsamt upp på cykeln, ler vänligt och försvinner i riktning mot Citadellet och Kejsarstaden.
The moon lying on waves, forgetting sorrow of life.
You laid your head on my shoulder, eyes, brilliant tears...
You sang the day hadn´t gone, the boat was far from the quay.
That drizzly afternoon, you are a love story.
I want to be your man, because you are a fairy.
The boat of the moon carrying dreams, sinking in the clear, quite air.
Oh the river of lights, Let my gold dream drift...
Le Cong
Vietnamesiska barn och ungdomar hejar gärna på oss turister när de fräser förbi på sina cyklar eller mopeder. Hello! Where do you come from? är snarare en allmän hälsningsfras än att seriöst vilja kolla hemvisten. Frågan blir liksom hängande i luften och följs av ett vänligt leende. Under torsdagspromenaden ser jag horder med ungdomar på gräsytorna utanför Citadellet, förföljda av ambulerande försäljare av sockervadd och snittblommor. Många ungdomar har en ros i handen. Det är Lärarnas Dag, får jag veta, och blommorna är ämnade åt lärarskrået.
Jag har stannat vid en grupp femtonåringar för att få hjälp med kartan och vägen till Fine Art Museum. Ungdomarna lägger ner avsevärd tid på att tolka kartbilden, men vietnameser tycks ofta ha vissa svårigheter med kartläsning (där är vi lika), ansträngningen mynnar ut i en diffus vägbeskrivning med många frågetecken. Men det blir ett härligt möte! Nyfikna ögon, leenden och som avskedsgåva en vacker ros som jag placerar i ytterfacket på ryggsäcken. På väg tillbaka till hotellet blir jag ideligen stoppad och man frågar roat om jag jobbar som lärare. Lärarnas Dag tycks vara en rejält etablerad högtidsdag i Hue och lärarskrået verkar ha en annan status än vad jag är van vid hemma.
Medaljens baksida är att föräldrar ofta köper sig till bättre betyg av barnens lärare. Mutor är ett vanligt förekommande fenomen i Vietnam, inte minst inom det blomsterbehängda lärarskrået!
