Efter tre dagar i Hanoi är det skönt att, om än tillfälligt, byta storstadsvimlet mot havsluften i Halon Bay. Det artrika vattnet med 2000 kalkstensöar är ett måste för hanoiresenären. Ett flytetyg tar mig till mystiska öar i solnedgången, fantasieggande grottor, bestigning av halvhöga berg och ostronodlingar i det av UNESCO världsarvslistade paradiset. Turistfälla? Nej snarare sköna upplevelser till överpris. Förresten, finns det ett fix pris på upplevelser?
Storslagna vyer med rovfåglar svävande över bergstopparna. En och annan liten djonk vars handelsman förser de större båtarna med förnödenheter. Snirkliga grottgångar javisst, men också tillvaron med de femton av slumpen utvalda medpassagerare som Sigrún och jag tillbringar två dagar och en natt med, ger mig en hel del att fundera över och glädjas åt. Den unga, ambitiösa vietnamesiska guiden med sitt fina leende och svårtolkade engelska. Den pensionerade franske officeren på katolsk mission för att sona fransmännens koloniala, krigiskt bestiala övergrepp i Vietnam. Den 27-åriga kvinnliga läkaren från Kalmykia, ett land med en befolkning förföljd och deporterad under decennier, sedan 1958 en självständig republik som ingår i federationen av stater knutna till Sovjetunionen. Fascinerande att höra denna kloka, mogna människa berätta om arbetet som cancerläkare i Moskva och uppväxten i Kalmykia, ett för mig okänd land i sydvästra Sovjet. Lägg därtill ett antal backpackers i tjugoårsåldern från skilda kontinenter, ungdomar med imponerande erfarenheter av Sydostasien. Jag kommer att tänka på begreppet Streetwise och får några bra tips på köpet.
Att resa är att lära. Jomenvisst!
