Prislapp på det genuina lugnet?

Bussresan till Luang Prabang i norra Laos går längs slingrande smala vägar genom oändliga skogar. Landskapet ser jag väl inte så mycket av eftersom jag åker sleeping bus i becksvarta natten. Vägkvalitén blir jag däremot ideligen bryskt påmind om, bussen är sprillans ny men det hjälper föga mot de våldsamma skakningarna på de extremt opreparerade vägarna. Som bonus slår en gulblek måne följer med mig de trehundra kilometrarna till det gamla konungasätet och före detta huvudstaden.

Efter tre timmar gör bussen halt, passagerarna kommenderas ut i svarta natten, och vid ett litet salustånd out of nowhere tilldelas alla en påse saftigt söta klementiner. Klementindamen ler vänligt, ja, jo färdkosten är inkluderad i bussbiljetten. Efter ytterligare nio timmar färgar morgonljuset himlen, bussen kränger som i dödsryckningar, vi nalkas Luang Prabang, dimman lättar och månen försvinner bakom en skogsbevuxen bergssida och ersätts av en blyg sol. Även den mest skakiga bussresa kan innehålla moment av magi och skönhet.

Luang Prabang är ännu ett av UNESCOs världsarv i den här delen av världen. De vackra laoitiska trähusen i mättade bruna nyanser blandar sig skönt med kvarlevorna från den franska epoken i form av praktfulla vitkalkade högreståndsboningar samt 33 kostligt utsmyckade tempel. En oemotståndlig kombination! Stans läge är också extraordinärt, omgärdad av mjuka berg och floderna Mekong och Nam Kham. Och aldrig har väl Mekongfloden varit så mäktig och vacker som här. Att sitta på ett kafé vid flodbanken läppjandes en Beer Lao i solnedgången är kvalitetstid!

En av många färjor som pilar över Mekongfloden.

Om mängden munkar var massiv i Vientiane, hur ska jag då beskriva munkmängden i Luang Prabang? Här är ett av buddhismens sanna nav och de många munkarna och templen genomsyrar stadsbilden. Varje morgon klockan sex syns en aldrig sinande ström munkar vandra längs huvudgatan Sisavangvong road med tiggarskålarna, den uråldriga Almaceremonin eller Tak Bat på laoitiska, och stadens innevånare ger munkarna några nypor sticky rice, en köttbit, kanske också lite sås i en plastpåse och frukt.

Tyvärr tycks vi turister i hög grad tagit över, den vackra gåvoceremonin tenderar att bli ett innehållslöst jippo. Jag ser västerlänningar som flashar kamerablixtar, tränger sig allt för nära munkarna och i ansträngningen att få bra bilder bryter munkprocessionen, ett markant etikettsbrott i ett land som genomsyras av buddhismen och där man tar religionen på djupaste allvar. Undrar hur laoiter och munkar upplever oss västerlänningar och vår taktlöshet?

Luang Prabang är en pärla. Många anser att det här är Sydostasiens mest sofistikerade stad och jag är beredd att hålla med. Vad invånarantalet beträffar mindre än Nyköping men vida mer spännande. De närbelägna vilda skogarna med vita elefanter, svarta björnar och tigrar lockar, liksom de 132 (!) etniska befolkningsgrupperna längre upp i norr. Turismen är ännu i sin linda, men var står Laos om tio år? Den som söker det genuina får nog skynda sig. Prisnivån på mat, hotell och aktiviteter har stigit kraftigt under senare år. Även om priserna fortfarande är förhållandevis låga, indikerar prisrusningen att Turistlandet Laos är kraftigt på gång. Apropå priser: Vem kan förresten sätta en prislapp på vänligheten, lugnet, det genuina och den orörda naturen?

Överst: Bambubron i Luang Prabang är en engångsbro, d v s den förstörs varje år av floden och byggs upp varje säsong. Mitten: En gammal Citroen minner om den franska perioden i kungastaden. Nu är både kungen och fransmännen bortjagade (men här finns många franska turister). Nederst: Entrén till ett av stans 33 tempel. Skön recitativ munksång tränger ut på klostergården...

Bombies

Bombies är laoiternas öknamn på amerikanarnas splitterbomber. Mellan 1964 och 1971 släpptes 260 miljoner bombies och andra bomber över Laos. Under 560.000 flygräder åstadkom USA oerhörd skada och ett ofattbart lidande, men tragiken består dessvärre också i att närmare en tredjedel av bomberna, 78 miljoner, aldrig detonerade. Det betyder att kriget inte får ett slut, bomberna ligger kvar i markerna och fortsätter att skada 44 år efter krigsslutet. Varje år dödas eller lemlästas 300 laoiter. USAs egenmäktigt påtagna uppdrag att utrota kommunismen, en skrämmande spegling av det kalla kriget, står som avsändare till detta mänskliga lidande. Helvetet började när president Lyndon Johnson oprovocerad anföll Laos som bara något år tidigare klassats som neutralt av UN. Laos var då, och är fortfarande, ett outvecklat, fattigt litet skogsland med en befolkning på sex miljoner.

En stor del av de odetonerade pjäserna är splitterbomber och 30 % av offren är barn, bönder står för resterande 70 % av de drabbade. Olyckorna sker vid jordbruksarbete eller så hittar barn bomber och är okunniga om riskerna. En försvårande del av problemet är att i ett fattigt land som Laos är metallen i bomberna lukrativ. Skrotsamlare drar omkring på landsbygden och får byns innevånare att leta efter bomber. Man är beredd att gambla med människoliv för att få mat på bordet. För en bombie betalas 10 SEK, medan de stora omslutande plåtskal som splitterbomberna skickades i och större bomber betingar ett pris på över 200 SEK. En ofattbar stor summa pengar på den laoitiska landsbygden.

Ljuset i mörkret är organisationen Cope som med hjälp av utländska donatorer och frivilliga läkare, ortopeder och sjukgymnaster gör ett jättejobb. 1000 patienter behandlas varje år och organisationen har filialer på flera platser i Laos. I Vientiane finns en både rörande och informativ utställning om UXO, unexploaded ordnance och dess konsekvenser. Bombröjning är också en livsviktig del av arbetet. Utländska bombexperter utbildar laoiterna i säker bombröjning och i att informera bybefolkningarna. Australien tycks vara det land som har det tyngsta engagemanget. 2010 utlyste också världsamfundet äntligen ett förbud mot splitterbomber på initiativ av Norges Jens Stoltenberg.

De franska kolonialherrarna sög ut Laos och grannländerna, men lämnade åtminstone ett kulturarv i form av det franska köket, boulevarderna, de pampiga husen och andra kulturyttringar efter sig. I USAs spår följer bara död, förstörelse och lemlästning. USA har dessvärre inte gjort mycket för att rättfärdiga de brott som begicks och som fortfarande får allvarliga konsekvenser.

Lugnet i Laos

Munkarnas lunch och Patuxai, triumfbågen som laoiterna byggde 1962 när USA trodde de bidragit med cement till en ny flygplats!

En promenad i Vientianes franskinspirerade stadskärna där bagerierna står som spön i backen är inspirerande. Och ryktet visar sig vara sant - laoiterna är lika coola som alla har beskrivit dem. Den laoitiska folksjälen får genomslag i huvudstaden, Vientiane är lugn, lågbebyggd och restaurangerna stänger kring tioblecket. Inget för festprissar. Landmärket som sticker upp är en kopia av den parisiska Triumfbågen, vad annars? Boulevarderna och de pampiga franska husen finns förstås också, liksom caféerna och det franskinspirerade köket. Maten är en ren och skär njutning!

Munken med de härliga tjejsockorna hittade jag hos en guldsmed på marknaden i Vientiane när han kollande det världsliga glittret.

Mängden munkar har varit ett stående inslag i både Vietnam och Kambodja, men i Vietiane firar munkmängden triumfer. De flesta unga laoiter tillbringar en tid i ett buddhistiskt kloster. För vissa blir engagemanget livslångt. Numera ser man munkar med både laptops och smartphones, den nya tiden har invaderat klostren även om munklivet är traditionsbundet. Så ser jag munkar varje morgon vandra längs Vientianes gator med tiggarskålen för att samla mat till dagens enda måltid. Munkmålet som äts klockan 11 på förmiddagen är mycket enkelt. Jag råkar vara i ett av stans många kloster när dagens föda fördelas broderligt, spartanskt är bara förnamnet. De långsamt accelerande bastrumslagen som aviserar munkmålet är desto fläskigare.

Sisaketmuséet med tusentals buddhastatyer. De små holkarna på väggen rymmer två Buddhor vardera. Och väggarna är både många och långa.

Från Triumfbågens högst belägna balustrad får jag överblick över stadsplanen och förvånas när jag får veta att bågen började byggas så sent som 1962, den ser äldre ut, sliten och rå i betongen, ofärdig.  Mycket riktigt, monumentet färdigställdes aldrig, Vietnamkriget kom emellan och USA bombade Laos i en vettlös kommunistskräck, det blev inte tid till betongputs. I början av sextiotalet, då allt fortfarande var frid, skänkte USA cement till bygget. Syftet med gåvan var att laoiterna skulle bygga en ny flygplats i Vietiane. Istället byggde man en kopia av Triumfbågen. Måhända att den amerikanske presidenten och krigshetsaren Lyndon Johnson var måttligt förtjust i den franska flörten? Laoiterna må vara coolt avspända, men ett mått av härlig självsvåldighet tycks de besitta.

Nattmarknaden vid Mekongfloden i Vietiane.

Att besöka nattmarknaden i Ventiane är en skön upplevelse. För första gången under min sydostasienresa kan jag strosa omkring utan att påträngande försäljare ständigt pockar på uppmärksamhet. På min väg från marknaden passerar jag en restaurang. På etablissemangets övervåning, på en liten balkong inramad med fängelseliknande galler, spelar en koreansk kvartett bestående av trumpet, gitarr, sång och en laptopfibblare.  Chet Baker-inspirerade trumpetfraser smyger sig ut i den sammetslena kvällen. Även musiken kan vara lojt cool i den här stan. Cool, inkännande och med stänk av vemod, som den laoitiska folksjälen! Även om ett koreanskt band råkar vara uttolkaren.

Kambodja i backspegeln

Gatubarnens morgonbad i Siem Reap.

Efter tre veckor i Kambodja är jag på väg till Vientiane i Laos. En ny fas av resan tar vid. Jag sitter och väntar på Lao Airs flight QV 514 i Siem Reap, och har gott om tid att fundera över min tid i landet.

Jag vill ju så innerligt gärna tycka om Kambodja med en befolkning som lidit mer än de flesta, inte minst under Röda Khmerernas skräckvälde. Men desperationen, den korrupta samhällskroppen, myglet, girigheten och de våldsamma samhällsklyftorna gör det svårt. Eller åtminstone svårare. Kambodjanerna är oftast både mycket vänliga och hjälpsamma, men det är som om en tung slöja av hopplöshet vilar över landet.

När jag går in på Cambodian Bank i Siam Reap, påtalar den uniformerade och beväpnade vakten att jag måste ta av mig kepsen, etiketten i det blankpolerade marmorpalatset är viktig. Utanför badar gatubarnen i den brunmelerade floden, jag har tidigare sett några av dem sova på bron som leder över vattnet till mitt hotell. De väljer oftast ”säkra” sovplatser där många människor är i omlopp. En bit bort spelar en liten orkester bestående av minoffer. Musikerna saknar ben och ibland armar, flera av dem är blinda. Under vistelsen i Siem Reap har jag lyssnat till minst 15 minofferband utanför tempel, på marknader och i köpcenter. Så nära men ändå så långt bort från maktens marmorpalats och etikettsreglemente. Det blir till en bild av de avgrundsdjupa samhällsklyftorna i Kambodja, där en mycket liten, men tydligt urskiljbar grupp rika flashar med bankkontona, medan det stora flertalet kambodjaner kämpar för att få mat på bordet.

En av många orkestrar med minoffer. Här utanför ett tempel i Angkor.

Och hur ska jag som turist förhålla mig? Till alla föräldralösa, stympade och tiggande, till tonårsmödrarna med ammande småbarn vid bröstet? Till maffian som ”beskyddar” hotellen, butikerna, gatubarnen och de hemlösa, som styr prostitutionen och barnhandeln?  Inte konstigt att jag ansätts av desperata försäljare och utsätts för avancerade försök till kortbedrägerier. Jag är själv en vandrande dollarsedelbunt. Och genom min klädsel, kamera och ryggsäck flashar jag med min rikedom.

Min tacksamhet över att ha fått uppleva Kambodja är stor. Tre veckor i landet är inte mycket och det är förstås troligt att jag missuppfattat ett och annat. Det där med koder är inte lätt och graden av oförutsägbarhet är stor. En viting är visserligen en vandrande cashmaskin, men i underläge. Det är bara att tugga i sig.

Jag tänker också på alla och allt som gjort vistelsen i Kambodja minnesvärd. På samhällsivraren och universitetsläraren Ly i som lät mig besöka kåkstan i Battambang och alla barn och ungdomar på kvällsskolan i samma område, tuktukföraren Saveon som tog mig på en tre dagars tempelsafari i Angkor, på den unge öppenhjärtiga hotellmanagern i Phnom Penh som lärde mig så mycket om Kambodjas mörka sidor. Jag tänker också på National Museums skatter, Röda Khmerernas tortyrkammare i Phnom Penh, Killingfields, de fantastiska teater- och nycirkusföreställningarna med unga kambodjanska artister, samt samvaron med de trevliga kanadickerna Helen & Davide. Slutligen, och inte minst, de miljontals fladdermöss jag fick tillfälle att filma utanför Battambang.

Good Bye, Kambodja! Nu väntar laoiterna och de stora skogarna. Dags att äntra Lao Airs lilla propellerplan till Pakse, där byter jag flyg till Vientiane, Laos huvudstad.

Tempelfrossa

Det enorma tempellandskapet Angkor utanför Siem Reap i Kambodja är en turistmagnet, ett av världens underverk och världens i särklass största sammanhållna område med arkitektonisk urgammal rikedom, templet Angkor Wat, världens största religiösa byggnad, ligger i områdets centrum. Angkor, stort som ett mindre svenskt landskap, med flera hundra stenbyggningar lockar dagligen tiotusentals turister, för många är Angkor det huvudsakliga skälet till kambodjaresan. Jag beslutar mig för att ägna tre dagar åt tempelfrossa, men trots långa dagar och tuktukföraren Saveon som raskt kör mig mellan sevärdheterna, hinner jag bara med en bråkdel av alla buddhaboningar. Då har jag ändå färdats över 140 kilometer i en skakig tuktuk och klättrat i ett otal branta tempeltrappor. Allt under en smärtsamt stekhet sol.

Khmerernas väldiga konungarike växte fram på 500-talet e k och uppnådde sin höjdpunkt på 1200-talet. Sen började det gå utför. Det känns överväldigande att på plats se byggnadernas skönhet, dess arkitektur, utsmyckningar och byggtekniker. Angkor utformades när vi nordbor fortfarande var vulgovikingar eller levde i en mörk, småskuren medeltid. Hur var denna kambodjanska, högstående kultur möjlig att utveckla?

En gång i tiden fanns här också stora städer och samhällen inom området. Angkor var Sydostasiens medelpunkt, här bodde över 1 miljon människor! Det var här allting hände. Om jag hade ambitionen att redovisa en haltig beskrivning av fenomenet Angkor, skulle texten svälla ut i en oformligt tjock lunta, jag måste avstå. Istället försöker jag låta bilderna tala.

 

 Men allt är förgängligt och inget består, det gällde också de mäktiga khmerernas rike. Då en stormakt i världen, nu ett fattigt land med många allvarliga problem, en nation som kämpar för sin existens. Av detta märks nästan inget i Siem Reap, den närbelägna västerländskt orienterade staden. Här flödar ölen och kommersen når nya kambodjanska höjder. Och det tröttar att vara kulturell. Efter tre dagars tempelturer är frågan om jag inte är minst lika trött som tuktukföraren Saveon där han tar sig en tupplur i sin kärra. 

Tuktukföraren Saveon sover sött.

Låt mig avslutningsvis erkänna att soluppgången över Angkor Wat, en upplevelse som jag delade med många hundra turister och kambodjaner, är magisk. Att närma sig världens mest omfångsrika tempelkomplex i becksvarta natten där mobiltelefonernas små lampor banar väg i mörkret som små irrande eldflugor. Att se natthimlen ljusna och solen stiga upp över trädtopparna bakom templet, det är som att uppleva universums tillblivelse. Det finns något genuint uråldrigt över händelseförloppet. Fast jag var förstås tvungen att stiga upp klockan fyra på morgonen.

Samhällsivraren

Låt mig presentera Ly, 29, min guide och tuktukförare i Battambang. Han är universitetsutbildad. Förutom examen i pedagogik har han läst ekonomi och marknadsföring på universitetet i Phnom Penh. Ly arbetar som lärare på Lärarhögskolan i Battambang, men eftersom hans lön bara är 800 SEK i månaden måste han extraknäcka som tuktukförare och guide för att ha mat på bordet och kunna bistå sin familj ekonomiskt.

Ly kommer från mycket fattiga förhållanden och varje månad skickar han pengar till föräldrarna, ja han försörjer dem. I den här delen av världen saknas sociala skyddsnät och barnen är föräldrarnas pensionsförsäkring. Han stöttar också sina två yngre syskon ekonomiskt. En tung börda för en ung man. Ly har ett starkt socialt patos, månar om samhällets olycksbarn, och vill arbeta för att förbättre villkoren för de som har det sämst i Kambodja. Han har många idéer men behöver hjälp med finansieringen. 

På utflykt med Ly och hans tuktuk utanför Battambang.

Ly tar mig till den kåkstad i utkanten av Battambang där han bor. Kåkstan som ligger på området bakom den gamla järnvägsstationen är ett svartbygge som funnits i 25 år och här växte Ly upp. Hans föräldrar som byggde huset har flyttat till en släkting på landet, och nu bor Ly och hans två yngre syskon i kåken. Byggnaden, eller snarare kojan, är oerhört enkel. En lustig inredningsdetalj är att den tidigare tågperrongen skär genom huset och Ly använder perrongen som sovplats. Väggarna är tapetserade med bilder av föräldrar och syskon i olika faser av livet, Kambodja är ett klansamhälle där familjen är central. Ly visar stolt sin gitarr, ett instrument som skulle ratas av vilken svensk musikskoleelev som helst. För mig symboliserar den blåa, plastiga gitarren där den hänger på väggen en längtan efter ett annat och bättre liv. Det är som om gitarren lyser upp det dunkla rummet, ger hopp.

Det måste bli en ändring, menar Ly. De gamla korruperade politikerna måste bort. Inte så enkelt i ett land där mygel och mutor har blivit en livsstil. Guiden, tuktukföraren, lärarutbildaren, entreprenören och samhällsivraren Ly inger dock hopp. Om fler tänkte och engagerade sig som han, skulle Kambodja må bra mycket bättre.

Överst och mitten: Kåkstan i Battambang är byggd på och bredvid järnvägsrälsen bakom den nedlagda järnvägsstation. Nederst: Den åtta meter höga väktarstatyn vid stadens infart symboliserar makt och rikedom. Raka motsatsen till villkoren i kåkstan.

Street food

På den livligt trafikerade infarten till Battambang i västra Kambodja ser jag små matstånd och stannar för att hitta något att äta. Efter nära tre månader i Sydostasien har jag ätit mycket street food och mått bra. Gatumaten är ofta både billig och mycket god, ibland når den till och med gourmétnivå. En enda gång under resan har jag blivit sjuk av mat, men det inträffade efter att ha ätit på en exklusiv indisk restaurang i Phnom Penh! Så jag känner mig helt lugn när jag nalkas gatuköket i utkanten av Battambang.

Väl framme får jag en smärre chock och det vänder sig i magen. Det är friterade råttor som säljs! De små kostar 1 SEK och de större 2. I ett annat stånd serveras friterade skorpioner, används som snacks. Det blir nobben! Jag tycker man ska prova nya maträtter och äta lokalt, men för min del går gränsen vid grodor och friterade gräshoppor. Det bör väl också tilläggas att de friterade råttorna inte är stadsråttor utan råttor som fångas ute på risfälten, vegetariska råttor, om det nu kan vara till någon tröst.

Några neutrala bilder från Battambang i ett försök att neutralisera de friterade råttorna.