Två bilder

Hanoi, lördag. Två bilder från en kvällsvandring längs Hoan Kiem, den lilla sjön i utkanten av de franska kvarteren. På bänkarna närmast vattnet sitter förälskade par, familjer rör sig sakta längs vattenspegeln. Många människor är i rörelse, men atmosfären andas ändå ett lugn. En bit bort leder en vietnamesisk traditionell bro ut till den lilla ön där Ngoc Son, Hanois kanske mest besökta buddisttempel, ligger. Det är något lockande och inbjudande över den välvda, rödlackade bron, de susande trädkronorna och det illuminerade templet inramat av svart vatten. Som en oljemålning från gångna tider. Eller en sagobok. Det var en gång...

Hoan Kiem omsluts av lummiga esplanader, hotell, bankpalats och mondäna caféer (inte ett spår av en kommunistiskt toppstyrd enpartistat). Trafiken består till 85 % av lätta motorcyklar, alla vietnameser tycks äga en. Det här är de lätta motorcyklarnas huvudstad på jorden! Parkerade fordon belamrar varenda trottoar och tvingar ut fotgängarna på gatorna, där motorhorderna drar fram till synes helt anarkistiskt och oorganiserat. Fotgängare lever farligt! Förmodligen finns det ett för västerlänningar förborgat system i det hela. Men för den oerfarne gäller det att se upp. I Hanoi är inte rödljus lika med stopp. Om det nu överhuvudtaget finns något stoppljus. Tidigare under dagen fick jag mc-skjuts genom stan och konstaterade att föraren (hotellägarens son) skickligt utnyttjade alla knep och tricks för att snabbt ta sig från A till B. Allt verkar tillåtet, inklusive att köra mot den massiva trafiken! Och alla är barnsligt förtjusta i signalhornet!

Nu susar motorcyklarna runt Hoan KIem. Det är helgdagskväll och att parvis köra längs sjön varv på varv är ett sätt till kroppskontakt i det kyska, trångbodda Vietnam (mamma, pappa, farmor, morfar och tre barn delar ofta på ett rum som både tjänstgör som sovrum, vardagsrum och kök). Ungdomarna verkar frigjorda och västerländskt orienterade, men i slutändan är det ändå far och mor som bestämmer utbildning och giftemål. I ett politiskt system utan pensioner och sociala skyddsnät, blir barnen föräldrarnas pensionsförsäkring. Men de unga tänker nog knappast på klansamhällets förbannelse eller om partnern är av godkänd börd en kväll som denna. Kanske snarare på att priset för att stjäla sig till lite fysisk kontakt i form av några rundor kring Hoan Kiem kostar hela 26.100 dong, 9 SEK, per liter i oljeosande bensin, en avsevärt kostnad för en vietnamesisk ung kvinna och man.

Lunch i Hanoi

Klockan är 13 i Hanoi och det är lunchdags. Jag träffar en svensk journalist som arbetat mycket i Vietnam de senaste 10 åren. Han ger flera intressanta ledtrådar att nysta i vad det vietnamesiska kynnet beträffar, och skissar bakgrunden till det enorma ekonomiska uppsving som landet genomgått. Den politiska och mediala cencuren är ett annat intressant ämne. Den starka skeptisism som råder mot Kina, den mäktiga ärkefienden i öst, kommer bl a till uttryck i en avsevärt större accept av västerländska influenser ...ja, i mångt och mycket ett regelrätt, storskaligt bejakande. Men visst förekommer cencur. Allra mest utbredd är SJÄLVCENCUREN. Jag får nog anledning att återkomma till allt detta framöver. Tillsvidare håller jag öron och ögon öppna.

Lunchen då? Suverän, finessrik, prisvärd!

Mätt och belåten vinglar jag ut på gatan. Ett litet buddistiskt tempel som tidigare pockat på uppmärksamhet, omsluter mig med dess svalkande dunkel och mättade färger. Längs templets innerväggar hänger tavlor med hundratals foton av människor, unga, gamla, nytagna bilder parade med sepiafärgade gamla familjefoton. Framför tavlorna står skålar med färsk frukt, kakor och bröd uppdukade. Förplägnad till de dödas ära? Buddas? En eller annan guru? Det där måste jag kolla upp. Längst bak i helgedomen sitter en vaktmästare vid sin disk och lyssnar på vattenkammad  mainstreamjazz. Urvattnade fraser sipprar ut i helgedomen, någorlunda diskret men fullt hörbart, samtidigt som en kvinna vördnadsfullt, inkapslad i egna tankar, dukar upp sina offergåvor i vackra skålar som ställs bredvid buddastatyn i fonden. Inget förvånande i det här kontrastrika landet!

En vietnamesisk kyss

Äntligen framme i Hanoi! Efter 36 timmars kabinliv uppe i det blå känner jag mig ganska skakig. Och tålamodet är väl inte direkt på topp efter att flängt runt halva klotet utan anständig sömn. På hotellet finner jag att...

Rummet ligger på sjätte våningen, ingen hiss (vanlig standard på budgethotell i Hanoi). Ledstången i den extremt branta trappan sitter livsfarligt lös. Från rummets luftkonditionering strilar floder av kondensvatten via väggen ner på golvet. Sängkläderna är begagnade (det är det VÄRSTA). Handdukar och toalettpapper saknas. Handdukshyllan har rasat och hänger moloket på halv stång. Sängbordslampans kontakt faller i delar när jag försöket tända, och jag får en vietnamesisk kyss. Den medhavda strömadaptern (som enligt Clas Olssons marknadsföring går att använda i 140 länder), funkar inte i Vietnam. Duschvattnet är svinkallt.

I en sån situation upparbetar jag alla goda krafter för att inte få spel. De upprörda känslorna bedarrar när hotellets personal (far, mor och tre söner) med bestörtning snabbt ställer det mesta till rätta. Under tiden kollar jag de närmaste omgivningarna. Hotellet ligger i Gamla Stan, den charmiga franskinspirerade delen av Hanoi. Mitt i smeten. Vi äter kvällsvard på en liten sylta, typ hål i väggen. Maten sköljs ner med vietnamesiskt öl. En två rätters middag för två pers plus fyra bers för 46 SEK. Och det smakat alldeles bedårande ljuvligt!

Ute på gatan pulserar kvällslivet. Horder av motorcyklar. Den galna glädjen i användandet av signalhornen i tid och otid. En gammal man i illröda gymnastikbyxor, bar överkropp och åtta ringar i öronen stänger sin lilla butik, de kvinnliga sopgubbarna drar sina överfulla kärror genom nöjeskvarteren, Klockan är 23, det är 29 grader hett och det är gott att leva! Förresten, att tillvaron inte alltid går på räls är väl en del av levande livet. Ja, kanske själva essensen av ett improviserat resande! Även om det kan svida i stunden.

Taggad!

Väskan är nästan färdigpackad och jag sitter i vardagsrummet, stirrar ut i det sörmländska höstmörkret. Den senaste veckan har en viss, gnagande oro gett sig till känna. Medicinen? Passet? Fungerar hotellbokningen i Hanoi? Var fan är laddaren? Har förstås rest en del tidigare, men den här gången blir färden kanske mer oförutsägbar än tidigare. Och Gubben Ängslig tittar fram då och då, men min nyfikenhet är intakt.

1959 lånade jag en platta med vietnamesisk musik av min syster Margaretha, och sen dess har jag fascinerats av det långsmala landet där borta i sydost. Bergen, fälten, kustlinjen och människomyllret i Hanoi och Saigon. På den tiden levde de flesta av oss fortfarande isolerade från fjärran länder (massturism var i sin linda). Den vietnamesiska skivan blev min första genuina kontakt med World Music, och en ny värld fjärran från Brahms, Beethoven och Miles Davis, stod plötsligt Wide Open. Femtiotre år senare kan jag fortfarande erinra mig flera av låtarna och lätt frammana det risfärgade omslagets känsliga tuschteckningar.

Senare har jag då och då kommit att tänka på plattan, inte minst när jag läst och sett bilder på de ogripbara tragedier som utspelats i landet. Och kommit att förundras över hur Vietnam rest sig från stigmatiserad, krigssargad nation till ett enat land fullt av hopp och med den starkaste ekonomiska utvecklingen i hela Asien. Visst ska det bli fantastiskt att färdas med den s k FÖRSONINGSJÄRNVÄGEN som numera binder samman forna Nord- och Sydvietnam. Vilken symbolhandling!

I morgon bär det av. Via London och Hongkong landar jag torsdag kväll i Hanoi, Vietnam. Jag är taggad!