Klockan är 13 i Hanoi och det är lunchdags. Jag träffar en svensk journalist som arbetat mycket i Vietnam de senaste 10 åren. Han ger flera intressanta ledtrådar att nysta i vad det vietnamesiska kynnet beträffar, och skissar bakgrunden till det enorma ekonomiska uppsving som landet genomgått. Den politiska och mediala cencuren är ett annat intressant ämne. Den starka skeptisism som råder mot Kina, den mäktiga ärkefienden i öst, kommer bl a till uttryck i en avsevärt större accept av västerländska influenser ...ja, i mångt och mycket ett regelrätt, storskaligt bejakande. Men visst förekommer cencur. Allra mest utbredd är SJÄLVCENCUREN. Jag får nog anledning att återkomma till allt detta framöver. Tillsvidare håller jag öron och ögon öppna.
Lunchen då? Suverän, finessrik, prisvärd!
Mätt och belåten vinglar jag ut på gatan. Ett litet buddistiskt tempel som tidigare pockat på uppmärksamhet, omsluter mig med dess svalkande dunkel och mättade färger. Längs templets innerväggar hänger tavlor med hundratals foton av människor, unga, gamla, nytagna bilder parade med sepiafärgade gamla familjefoton. Framför tavlorna står skålar med färsk frukt, kakor och bröd uppdukade. Förplägnad till de dödas ära? Buddas? En eller annan guru? Det där måste jag kolla upp. Längst bak i helgedomen sitter en vaktmästare vid sin disk och lyssnar på vattenkammad mainstreamjazz. Urvattnade fraser sipprar ut i helgedomen, någorlunda diskret men fullt hörbart, samtidigt som en kvinna vördnadsfullt, inkapslad i egna tankar, dukar upp sina offergåvor i vackra skålar som ställs bredvid buddastatyn i fonden. Inget förvånande i det här kontrastrika landet!
