.jpg)
Äntligen framme i Hanoi! Efter 36 timmars kabinliv uppe i det blå känner jag mig ganska skakig. Och tålamodet är väl inte direkt på topp efter att flängt runt halva klotet utan anständig sömn. På hotellet finner jag att...
Rummet ligger på sjätte våningen, ingen hiss (vanlig standard på budgethotell i Hanoi). Ledstången i den extremt branta trappan sitter livsfarligt lös. Från rummets luftkonditionering strilar floder av kondensvatten via väggen ner på golvet. Sängkläderna är begagnade (det är det VÄRSTA). Handdukar och toalettpapper saknas. Handdukshyllan har rasat och hänger moloket på halv stång. Sängbordslampans kontakt faller i delar när jag försöket tända, och jag får en vietnamesisk kyss. Den medhavda strömadaptern (som enligt Clas Olssons marknadsföring går att använda i 140 länder), funkar inte i Vietnam. Duschvattnet är svinkallt.
I en sån situation upparbetar jag alla goda krafter för att inte få spel. De upprörda känslorna bedarrar när hotellets personal (far, mor och tre söner) med bestörtning snabbt ställer det mesta till rätta. Under tiden kollar jag de närmaste omgivningarna. Hotellet ligger i Gamla Stan, den charmiga franskinspirerade delen av Hanoi. Mitt i smeten. Vi äter kvällsvard på en liten sylta, typ hål i väggen. Maten sköljs ner med vietnamesiskt öl. En två rätters middag för två pers plus fyra bers för 46 SEK. Och det smakat alldeles bedårande ljuvligt!
Ute på gatan pulserar kvällslivet. Horder av motorcyklar. Den galna glädjen i användandet av signalhornen i tid och otid. En gammal man i illröda gymnastikbyxor, bar överkropp och åtta ringar i öronen stänger sin lilla butik, de kvinnliga sopgubbarna drar sina överfulla kärror genom nöjeskvarteren, Klockan är 23, det är 29 grader hett och det är gott att leva! Förresten, att tillvaron inte alltid går på räls är väl en del av levande livet. Ja, kanske själva essensen av ett improviserat resande! Även om det kan svida i stunden.
