Sett med mina vietnamesiska glasögon.

Överst: Munkar på National Museums vackra innegård. Mitten: Vietnamesiska glasögon. Under: En polis stoppar trafiken för att leda gubben Bergman över gatan.

Phom Penh. Känn på ordet. Smaka på det. Visst har Kambodjas huvudstad en aura av exotism inbakad i ortsnamnet. Efter fem timmars båtresa på Mekongfloden angör jag den stad som på 1960-talet kom att kallas "Asiens Pärla". Men Röda Khmerernas illdåd på 70-talet med förgreningar långt in på 90-talet innebar ett sjukligt brutalt stopp på utvecklingen. Under fyra år förpassades Kambodjanerna till en primitiv medeltida skräcktillvaro. Två miljoner mördades och landet förvandlades till ett gigantiskt koncentrationsläger, ett rädslans rike där 90 % av landets intellektuella utrotades. Ja det räckte att bära glasögon för att arkebuseras direkt på gatan i Phnom Penh. Eller att vara musiker. Även om skräckregimen jagades bort för trettiofem år sen och det sista gerillafästet föll nitton år senare, kastar Röda Khmerernas våldtäkt på den egna befolkningen fortfarande mörka skuggor över landet. Kambodja har fått börja om från början. Startat på ruta ett med en oerhört tung ryggsäck på ryggen.

Eftersom nästan all kultur utrotades under de mörka åren är det traditionella kulturutbudet i Phnom Penh begränsat, även om ett stort kulturellt rekonstrueringsarbete pågår. Undantaget är det fantastiska National Museum med Buddhastatyer från 500 e k och framåt. Så underbart fint utformade, både konstnärligt och rent hantverksmässigt, skapade vid en tid då vi nordbor ägnade oss åt ett primitivt barbariskt leverne. Av någon outgrundlig anledning skonade också Röda Khmererna det väldiga tempellandskapet Anchor Vat utanför Siam Riep, ett av världens märkligaste besöksmål och en självklar del av UNESCOS världsarvslista. Fokuset på turistmålen i Phnom Penh ligger annars på de mörka åren, Killing Fields och Säkerhetstjänstens fängelse med de beryktade tortyrkamrarna lockar många besökare. Själv ämnar jag också bege mig dit, men jag måste ta sats. Vänta lite. Bädda in mig i lite godhjärtad kambodjansk bomull först. Och än svårare är det förstås för kambodjanerna. Den sympatiska kyparen på hotellet berättar att han aldrig besökt tortyrfängelset. Hans far mördades där.

Independence Monument

Mina vietnamesiska glasögon bär jag även i Kambodja. (Inte bara symboliskt, jag köpte nya glasögon i Saigon). Nu ser jag på det nya landet med nya ögon, men får inte synintrycken att stämma. Mönstret är till stora delar annorlunda än i Vietnam. Ett mjukare gatuliv. Öppna ansikten. Stor hjälpsamhet. Outhärdlig fattigdom och snuskig rikedom. Tiggarbarnen som stryker omkring i turistkvarteren och på Central Market. Prostitutionen. De breda boulevarderna. Barnhandeln. De rikt utsirade byggnaderna med sina vackra tak. Munkar med solparasoll och tiggarskålar. Och frågorna gnager. Hur kunde detta rikt utvecklade land med genuint vänliga människor förfalla i ett barbari som till och med överträffar nazismens värsta fasor? Och hur klarade man att gå vidare i ett land där alla har en djupt personlig relation till skräckväldet?

Kanske följande utgör en bärande bit i pusslet Kambodja.

Efter Röda Khmerernas fall började landet bygga upp sina tempel, alla tempel var rivna och samtliga munkar mördade. Tempelbyggnationer var Prio Ett. Vi västerlänningar ställde oss frågande. Varför bygga tempel? Varför inte först och främst satsa på sjukhus, skolor, utländska investerare och infrastruktur? Först måste vi återskapa våra tempel för att kunna förlåta och gå vidare, svarade Kambodjanerna. Att förlåta är essensen i den buddhistiska tron. Det var helt enkelt förutsättningen för att lyckas med att bygga upp landet igen!

"One´s destination is never a place, but a new way of seeing things" skrev den amerikanske författaren Henry Miller. Och jag börjar så smått tänka millerskt kambodjanskt. Smittar godhet månntro?

National Museum i Phom Penh med ett svåröverträffat symbolvärde och fantastiska samlingar!