Kungligt koncept

Kung Sihanouk 1921 - 2013

Min republikanska läggning till trots kan jag inte låta bli att fascineras av Kambodjas monarker. Under regionens månghundraåriga guldålder regerade de mäktiga kungarna i Angkor, khmerernas mäktiga rike. Så förföll landet. Så småningom kom fransmännen och flockades likt flugor kring gummit och andra råvaror. Kambodja förvandlades till en fransk lydstat och landet tömdes på rikedomar. Sen kom Norodom Sihanouk. Först som lydkung åt fransoserna, så småningom som en självständig monark som kom att spela en avgörande roll för landets utveckling under 60 år. Den saxofonspelande härskaren var också filmregissör, målare, författare, skådis, kompositör och sångare, You name it! Men framför allt var han landsfader, en farsa som visserligen spelade fram Röda Khmererna, men som kom igen som färgfull, dominerande statsman.

2004 avgick kung Sihanouk för att lämna över kronan till sonen Norodom Sihamoni, en balettdansör som tillbringat hela sitt liv i Prag och Paris. Som 50-åring återvände Sihamoni till fadershuset för att axla pappans kostym. Hur har det då gått? Svaret är sådär. Kung Sihamoni har inga ambitioner att spela en roll i utvecklingen av landet. Monarkin har försvagats och den verkliga makten ligger hos premiärministern Hun Sen, bondson och tidigare officer i Röda Khmererna. Det sistnämnda borde vara en omöjlig belastning, men tycks inte bekomma kambodjanerna.

Kung Sihamoni sägs lida av en stor längtan tillbaka till Prag och Paris. Eftersom han inte har några arvingar kan det mycket väl vara så att Konungariket Kambodja sjunger på sista versen. Det sorgliga är att ingen ska behöva bli kung på grund av arv och plikt. Det är därför som jag är övertygad republikan. Kung Sihamoni kommer att bli ihågkommen bland världens kungliga ätter som den enda gaykung som talar fullkomligt flytande tjeckiska.

När jag promenerar genom det kungliga palatsets stora sterila grusöknar grips jag av ett visst missmod. Dessa överdådiga byggnader. De guldbemängda föremålen. Den väldiga Silverpagodan med en Buddha i nittio kilo rent guld, en gudabild för kungar. Denna prakt. Pampigt, javisst. Men det är också som om tiden sprungit ifrån hela konceptet. Och därinne någonstans i en avspärrad del av palatset sitter kung Sihamoni avskild från verkligheten och längtar till Prag och Paris.