Fyra dagar tillbringar jag på homestay i Mekongdeltat. Mina medgäster kommer och går, de flesta stannar en eller två nätter. Middagen intages kollektivt och på sedvanligt backpackersmanér utbyts erfarenheter och skrönor från den kringflackande tillvaron runt matbordet. Vår brokiga skara har ett åldersspann på närmare 60 år och vi kommer från Australien, USA, Italien, Belgien, Tyskland, Argentina, Nya Zeeland, England och Sverige. Rutinerade världsomseglare blandas med blåbärsresenärer, naivister, kontrollfreaks, nyförälskade par och livskrismänniskor. Det blir en spännande mix och genom boendets karaktär uppstår möjliga möten. Men även om jag haft många givande samtal är frågan om inte Hängmattan och Hunden ändå tillhör mina mest trogna och inspirerande vänner på Mekongdeltats homestay.
Hängmattan med utsikt över vattnet är en utomordentlig plats för att ha koll på flodlivet. Båtar i olika dimensioner passerar. Två unga kvinnor tvättar kläder vid strandkanten. En fiskare kliver uppför bryggans stege och passerar mig med nyfångad fisk till middagen. Några barn på andra sidan floden ropar "Hello" när de cyklar förbi. Byn är liten, turisterna få och byborna har inte hunnit tröttna på oss. De är fortfarande nyfikna. I hängmattan befinner jag mig i fredad zon, kan tänka högt och stort. Kommer resan förändra mig på något sätt? Rubba min världsbild? Jag hoppas det.
En liten vit hundvalp är också min mekongkompis. En personlighet med oemotståndlig karaktär. Busig. LekfulL Nyfiken. Uttråkad av ett enahanda liv utan kompisar, varken djur eller människor, följer han efter oss gäster, nafsar på våra sandaler, uppmanar till busiga lekar. De morgnar när valpen inte dyker upp blir jag orolig, hundkött är en delikatess här i landet. Och på min fråga om man äter hund även i Mekong, svarar min värd "Vi äter allt! Även husdjur, javisst." Jag kan inte göra mycket annat än att hålla tummarna för min nyfunna fyrbenta vän. It´s a cruel world!
